Kulturdebatt
Beslut, både privat och i samhället, baseras ofta på någon form av information. Är informationen felaktig blir också beslutet felaktigt och vi behöver därför någon uppgift om hur säker informationen är. Anta att vi vill bestämma kroppstemperaturen och inköper en termometer för ändamålet.
Tyvärr finns mängder av fabrikat av olika kvalitet. En del ger ett fel på högst 0,1 grad medan andra mer eller mindre slumpmässigt visar en temperatur mellan 35 och 40 grader. Själva kan vi ha svårt att avgöra kvaliteten och det vore ju då bra om någon kunnig instans hade testat de olika fabrikaten och sett till att endast de som var tillräckligt bra finns på marknaden. Att rensa bort termometrar som ger felaktig information skulle ju minska risken för felaktiga beslut. I en artikel, "Människor har rätt till osanningar " på UNT Kultur (den 28 januari 2021), tar Mats Sederholm upp en annan form av felaktig information, nämligen Donald Trumps av allt att döma falska påståenden på sociala medier. Sederholm förfasar sig över att Trump därför stängts av från vissa mediaföretag och hävdar att han vill se lögnare uttrycka sig lika mycket som han vill se fakta på bordet och bilda sig en egen uppfattning. Frågan är bara hur Sederholm ska kunna skilja lögn från fakta.
Vad som är felaktig eller korrekt information är nämligen inte lätt att avgöra och kan illustreras med vad som kallas reproducerbarhetskrisen inom forskning. I sin bok Kris i forskningsfrågan uppmärksammar Hanne Kjöller att mindre än hälften av alla vetenskapliga studier går att upprepa (reproducera) med samma resultat. Detta gäller studier, som har publicerats i ansedda vetenskapliga tidskrifter och genomgått en granskning av andra forskare före publicering. Denna så kallade peer review är uppenbarligen ingen garanti för att slutsatserna i en studie är korrekta. Av egen erfarenhet, både som författare och granskare, vet jag också att olika granskare inte alltid kommer till samma slutsats om vad som är vetenskapligt korrekt.
Motsägande forskningsresultat behöver inte vara ett tecken på dålig forskning. Om man lyckas identifiera orsaken kan de faktiskt leda till ökade kunskaper. Dessvärre kan motsägande resultat även bero på medvetet fusk genom att man till exempel avsiktligt använder olämpliga statistiska metoder för att man ska få ett önskat resultat. Vissa forskare tycks till och med anse att denna typ av fusk tillhör de accepterade spelreglerna för att man ska få tillräckligt intressanta resultat för en publikation. Jag hade med sådant missbruk av statistik som exempel på vad jag betraktar som pseudovetenskap i en artikel jag skickat till en tidskrift, som har till uppgift att upplysa om vetenskapens metoder och resultat. Redaktionen ansåg dock inte att det hade en dignitet som motiverar att det skulle betraktas som pseudovetenskap. En sådan inställning bidrar naturligtvis till att vi har den spridda uppfattningen att det finns tre grader av lögn, nämligen lögn, förbannad lögn och statistik.
Det återstår uppenbarligen mycket att göra när det gäller att enas om vad är acceptabla vetenskapliga metoder. Jag tror dock inte man löser problemet genom att ha demokratiska omröstningar om vad som är fakta. Till skillnad från åsikter (om till exempel värderingar och mål i samhället) anser jag att påståenden (fakta) bör kunna verifieras. Jag tillhör därmed den grupp som Sederholm kallar censurmobben.