Sin uppväxt i Burträsk beskriver Amandreas Norman som idyllisk men lite isolerad.
Efter tio år i Uppsala har Amandreas Norman hunnit med att studera kulturentreprenörskap, genusvetenskap och skådespeleri. För henom blev flytten till studentstaden ett sätt att närma sig själv.
– När jag flyttade från Skellefteå till Uppsala så blev det en lättnad för mig. Här kan jag leva som den jag är. Då min identitet är queer var det inte helt enkelt att växa upp i Burträsk. Min värld av queerhet var liten och det fanns inga samlingsplatser eller grupper där just queerheten var det som förde samman. Det hittade jag i Uppsala.
Hur var det att växa upp i Burträsk?
– Lite isolerat, men samtidigt idylliskt. Jag har inte hunnit festa och knarka. Vilket såklart är bra. Det är svårt att hinna med allt sådant när bussen bara går två gånger per dag. Däremot har jag en större självmedvetenhet än många i min ålder, för jag har hunnit med att reflektera. Jag satt mest hemma och chattade med likasinnade på olika forum. Vilket troligtvis berodde på att det var för få som jag i Burträsk.
Under Amandreas tonårstid debatterades det könsneutrala pronomenet – hen. Ju mer ordet användes desto högre blev debatten som 2012 intensifierades för att även handla om könsroller och barnuppfostran. 2015 gjorde Svenska Akademins ordet officiellt och debatten lugnade ner sig.
– Bitvis kändes det som om hela min existens blev en politisk fråga och det är svårt för en tonåring att förhålla sig till. Men så är det i en queeres vardag. Mycket har hänt sedan jag flyttade.
Amandreas understryker att även om hen är ett mer accepterat pronomen så finns det mycket kvar att göra.
– Självmordssifforna bland queera ungdomar är fortfarande skrämmande höga. Skellefteå hade i alla fall då jag var tonåring en mycket bristfällig queerkompetens inom ungdomshälsan och helveteslånga BUP köer.
Ett starkt minne av gemenskap som Amandreas har från sin uppväxt är när hen var på ett teaterläger och fick möta ordkonstnären Per Erik Vikström som livfullt berättade om vittran och andra väsen.
– Han berättade i all enkelhet så levande. Vi satt där, grillade korv över öppen eld, kurade och lyssnade. Det var en stark upplevelse.
Amandreas beskriver teaterns rum som en plats i samhället för dem som inte känner att de passar in.
– Jag tror att teatern fångar upp personer som har svårt att identifiera sig med samhällets norm, för genom teatern kan man leka med och kritisera normerna och det kan vara väldigt frigörande. Berättartraditionen infiltrerar inte bara vår konst utan även våra samtal. Västerbottningen kan göra en intressant berättelse av allt från stora livshändelser till småaktigt skvaller.
Amandreas Norman spelar Fleur de Lys i "Ringaren i Notre Dame" som var en av Västerbottensteaterns sommarteatrar år 2015–2016. "Jag hade tidigare aldrig känt mig fullt ut respekterad för den jag är, men det blev jag där. Därför måste jag jobba med teater".
För att få möjligheten att närma sig scenen sökte Amandreas ett stipendium av Sammes Stiftelse. Hen blev en av de fjorton stipendiaterna som fick dela på 400 000 kronor. Vilket gjort det möjligt för henom att under sommarmånaderna skriva sin första egna berättarteater med titeln – ”Vittra”.
– Den är helt klart inspirerad av Per Erik Vikström berättelser om vittror. Osynligt folk som vittror tror många på. Man ska akta sig för vitterstigar för om du går i vägen för en vittra blir hen lätt kränkt. Och du vill inte bli ovän med en vittra. Ber en vittra om att du ska göra något då bör du göra det annars kan det gå illa.
Amandreas skrattar när hen berättar om de övernaturliga väsen som enligt sägen bor under jorden i en parallell verklighet med människorna.
– Själv tror jag ju inte på detta men jag fattar att folk gjorde det förr i världen. Om du bor mitt ute i ingenstans och det händer tråkiga saker vill man ju gärna ha en förklaring.
Nyligen fick Amandreas Norman ett stipendium på 40 000 kronor av Sammes Stiftelse i Skellefteå. Det har gjort det möjligt för henom att under sommarmånaderna skriva sin första egna berättarteater med titeln – ”Vittra”.
Hens pjäs ”Vittra” är skriven som en klassisk skräckberättelse med mycket humor.
– Mitt hopp är, om den nu blir uppsatt, att den ska locka en teaterovan publik. Tänk att få använda scenrummet för att skrämmas. Små vittror som springer runt i salongen. Rätt var det är så blir du blir du blåst i nacken (skratt).
I september börjar Amandreas på en ny utbildning – Internationellt masterprogram i teatervetenskap och performance studies vid Stockholms universitet.
– Jag tycker om att omge mig med människor som är nördiga på teater och jag tycker om att bo i en studentstad med folk från hela världen. Det kanske låter som om jag hackar på bygden. Vilket inte är min mening. Men jag tror inte att jag skulle finna ro och tillfredsställelse om jag hade bott kvar.