Tidernas bästa teveserie, David Lynchs kultförklarade och klassiska Twin Peaks, byggde egentligen på en enda fantasieggande och gåtfull fråga: Vem mördade Laura Palmer? Sluttande plan, Alma Kirlics bidrag till den satsning på nyskriven lokal dramatik som Teater C nu dragit igång, bygger på en liknande gåta. Frågan i Kirlics drygt timslånga monolog är: Hur dog egentligen Monica? Här berättar Monica själv, likt en ande från den andra sidan, om en dubbel kärlekshistoria. Om hur hon inleder en relation med Carl och Börje, om hur hon alltmer börja falla ut för det kärlekens och förälskelsens sluttande plan som till sist ska få henne att falla rakt ner i döden. Men precis som i Twin Peaks är det inte bara frågan om hur Monica/Laura dog som är frågan, utan lika mycket den dödes person som utgör berättelsens gåta. Vem var egentligen denna enigmatiska kvinna? Vilka hemligheter bar hon på? Var det inte snarare hennes egna inneboende mörker som förintade henne?
EvaMaria Oria, som har en naturlig närvaro och fin koncentration i sitt spel, är här alldeles ensam på scen och går in och ut ur de tre rollerna. Långsamt växer en bild fram av vad som hänt Monica, även om Kirlic långt ifrån lägger några svar i publikens händer. Det som förmodligen är tänkt att vara öppet och tolkningsbart i texten blir dock ibland lite för konfliktlöst och flytande. För att leva upp till den satta genrebeteckningen thriller är denna monolog tyvärr inte tillräckligt dramatisk eller spännande. Men estradpoeten Kirlic har helt klart en litterär och språklig begåvning. Jag hoppas att hon fortsätter pröva sina dramatikervingar, även den monolog som här presenteras inte är helt flygfärdig.
Om Kirlics text utspelar sig i ett dödens ingenmansland är kvällens andra pjäs, Dag Thelanders musikdrama Klara Andersson (in concert), djupt rotad i den jordnära vardagen. Här får vi genom ett antal sångnummer följa Klara Andersson en alldeles vanlig dag. Hon försöker hitta något vettig att äta till frukost i det nästintill tomma kylskåpet, få ihop ett ansökningsbrev till den där hippa reklambyrån och kanske framförallt hålla självföraktets ångest borta (vilket går sådär).
Thelander har vid det här laget utvecklat sin enkla och opretentiösa musikdramatik till perfektion och i Andrea Geurtsen har Thelanders texter funnit sin kongeniala uttolkare. Geurtsen, Reginateaterns egna lilla husprimadonna, har en fin känsla i rösten men låter aldrig vokala briljansnummer stå i vägen för textgestaltningen. Klara Andersson (in concert) är en träffsäker och stundtals mycket rörande gestaltning och kritik av vår samtids viktigaste imperativ: att bli någon, att aldrig misslyckas. Men efter att ha spenderat en dag med Klara Andersson kan man enkelt släppa de där falska påbuden, för en gång skull känna att ens egna odramatiska lilla vardag är stor och tillräcklig nog.