Essä
Anna-Karin Palm upprepade anklagelserna i sin biografi om Selma Lagerlöf från ifjol och recensenterna hakade på. Därför är det välkommet att missförstånden kring Delblancs syn på Lagerlöf sent omsider reds ut. Det sker i den nyligen utkomna boken ”Sprängstoff och episk urkraft”.
Här ingår de texter som Sven skrev om Selma mellan åren 1983 och 1991. Han upptäckte henne sent men i ett avgörande skede i sitt eget författarskap. Flera av hans generationskamrater hade ett problematiskt förhållande till Lagerlöf, bland andra Göran Tunström och Ulla Isaksson. De ogillade 90-talisterna överlag som ansågs ägna sig åt idyllisering och verklighetsflykt. Det var även Delblancs inställning på 1960- och 1970-talet.
”Sprängstoff och episk urkraft” innehåller inlägg i den debatt som följde efter publiceringen av Den svenska litteraturen. Nyskrivna bidrag av Lars Ahlbom, Anna Nordlund och Daniel Skogman belyser och analyserar relationen mellan Sven Delblanc och Selma Lagerlöf. Kanske var de båda författarna mer lika än man tidigare trott. Kanske var det just därför Sven ibland kunde vara så hätsk mot
När jag läser Delblancs texter om Lagerlöf, blir det tydligt att han hade en minst sagt ambivalent attityd till hennes författarskap. Denna ambivalens får sitt mest pregnanta uttryck i Den svenska litteraturen men den märks i alla de texter som Delblanc skrev under 1980- och 1990-talet. Det var en viktig tid i hans eget författarskap då han sökte förnyelse som romanförfattare.
Under denna period tillkom hans mest lagerlöfska böcker genom Samuelsviten. Det var också den period då han efter det negativa mottagandet av Änkan tvivlade på sin förmåga som författare. På sätt och vis fungerade Selma Lagerlöf som en projektionsyta för hans egna ambitioner och problem som modern romanförfattare. Därför skrev han så många texter om henne. Egentligen handlade de om honom själv.
I inledningen till ett urval av Lagerlöfs noveller från 1983 gav Delblanc uttryck åt en värdering av hennes författarskap som sedan skulle återkomma i olika varianter. Lagerlöf representerade den sista länken i en uråldrig tradition av muntligt berättande. Det fanns en tydlig moral och berättelsen var episodisk för att passa en familjekväll vid brasan. Oftast handlade det om kärlek med en idealistisk syn på kvinnan och en mörk syn på mannen. Hennes livssyn var i grunden tragisk.
I en artikel i Expressen publicerad i februari 1984 kritiserade Delblanc Lagerlöf för hennes rapsodiska berättelser som mest bestod av tablåer. Skräckexemplet på dålig komposition var andra delen av Jerusalem. Ändå kunde han som läsare inte låta bli att uppslukas av berättelsen. Till sist triumferade hennes mästerliga berättarkonst. Här blev Svens ambivalens till Selma särskilt tydlig. Hon hade stora brister som författare, men briljerade som berättare.
Introduktionen till Bonniers utgåva i tio band av Selma Lagerlöf från 1984 presenterade Delblanc mest kompletta bild av henne då han kritiskt diskuterade verk efter verk. Hon var en levande klassiker oberoende av smakens skiftande moden. Som varje betydande författare hade hon en central vision, ett bärande tema. Dickens hade det förnedrade barnet och Strindberg äktenskapets helvete.
Lagerlöf hade den kvinnliga kärlekens kraft som i grunden var självbiografisk. Fadern var en misslyckad försupen figur som överlevde på grund av kvinnors omsorg. Selmas kärlekslära utgjorde hennes enda religion. Bäst var hon som författare i det korta formatet. Men hon var ingen naiv sagotant utan en medveten konstnär som sökte nytt stoff till sina böcker. Hon utvecklades ständigt och i det sena författarskapet fördjupades hennes moraliserande till psykologisk realism.
Det fanns därför en förhistoria till den famösa översikten av Selma Lagerlöf författarskap i Den svenska litteraturen. De drastiska formuleringarna i artikeln var lätta att missförstå och missförstådda blev de. Än en gång utnämnde Delblanc henne till en mästare i det muntliga berättandet. Det innebar ett mycket positivt värdeomdöme från hans sida.
Än en gång inriktade sig hans kritik på hennes oförmåga att överskrida stadiet som muntliga berättare och bli en modern författare som kunde strukturera sina romaner. Därför förlitade hon sig i sitt berättande på spöken och det övernaturliga. Hennes stora tema den kvinnliga kärlekens frälsande makt ledde dessutom till en onyanserad syn på mannen som svag och ond och kvinnan som god och förlåtande.
Efter publiceringen av Den svenska litteraturen blossade en livlig debatt upp om Delblancs syn på Lagerlöf. Kritikerna fokuserade på nedvärderingen av henne till en muntlig berättare, en sagotant. Birgitta Holm menade i sitt debattinlägg i Dagens Nyheter den 29 juni 1989 att Delblancs behandling av Lagerlöf var typisk för reduceringen av kvinnliga författarskap till något enkelt och naivt. Kvinnor kunde inte vara medvetna konstnärer! Men ordet naiv hade hos Delblanc en positiv laddning i Schillers anda – att ha kontakt med det undermedvetnas drivkrafter.
I en artikel i Upsala Nya Tidning påpekade Ulf Wittrock att Delblanc gav en motstridig bild av Lagerlöf som både naivist och medveten konstnär. Det gick inte ihop. Delblanc svarade i samma tidning att den muntliga berättarkonsten kunde vara på en gång enkel och komplex. Därför erbjöd den en lösning på romanens kris i samtidslitteraturen. Den modernistiska läsprosan hade nått vägs ände. Selma Lagerlöf erbjöd ett alternativ.
Delblanc ville själv nå tillbaka till det muntliga berättandet och befria sig från läsprosans konventioner. Det gjorde han i de självbiografiska böckerna Livets ax och Agnar publicerade i slutet av hans liv. Här triumferade berättarkonsten.
”Sprängstoff och episk urkraft” avslutas med en essä av Ahlbom om livssynen hos de båda författarna. Det visar sig att de har såväl kärleksmystiken som skildringen av livets tragik gemensamt. I en mörk tillvaro erbjuder kärleken en frälsningsväg. Men det är inte en religiös frälsning utan den är snarare existentiell då kärleken sätts på svåra prov.
Därför är Sven och Selma syskonsjälar i sin strävan att finna en mening i våra tragiska livsvillkor. Det är det som gör deras verk ständigt aktuella.