Kulturdebatt
Sverige befinner sig i akut kris på grund av coronaviruset. Panik råder i samhället. Vi har aldrig upplevt något liknande. Fabriker stängs och anställda permitteras. Folk uppmanas att hålla sig hemma. Affärer och restauranger står tomma. Sport- och kulturevenemang ställs in. Ekonomin är i fritt fall. Regeringen lanserar krispaket efter krispaket för att rädda företag och jobb. Skolor och universitet stängs. Panikens virus är farligare än coronaviruset.
Skräckscenarier målas upp inte bara av så kallade experter utan även av representanter för Folkhälsomyndigheten. Det råder samhällssmita och vården är på väg att kollapsa. Dagliga presskonferenser om läget tenderar att öka snarare än minska oron bland befolkningen. All motstridig information är förvirrande.
Vi måste börja fråga oss om folkhälsan går före allt annat. Det måste finnas gränser för åtgärder för att skydda hälsan bland befolkningen. Priset får inte bli att samhället stängs ner. Corona är en influensa som kan få dödlig utgång. Den är visserligen allvarligare än andra varianter.
Men varje årligt återkommande influensa skördar sina offer. Folk dör av sjukdomen. Rädslan för pandemin får inte leda till att samhället monteras ner. Dödsfall ska accepteras. Förr eller senare ebbar pandemin ut. Vilket slags samhälle befinner vi i oss då?
Det är därför viktigt att Folkhälsomyndigheten i sina rekommendationer tar hänsyn till åtgärdernas effekter på samhället i stort. Försök att begränsa smittan får inte leda till att viktiga samhällsfunktioner drabbas eller upphör. Då blir åtgärderna kontraproduktiva. Regeringen har här ett stort ansvar.
Hanteringen av coronapandemin i Sverige brister på många sätt. Viruset fortsätter att sprida sig i samhället. Det är oundvikligt. Den famösa kurvan av smittade fall ska plattas till. Kosta vad det kosta vill. Resultatet blir att det svenska samhället plattas till. Det positiva med denna kris är att vi svenskar rycks ur vår självgodhet och tvingas inse att vi också kan drabbas av samhällskriser. Länge trodde vi att Sverige var förskonat från sådana händelser.
Nu måste vi lära oss krishantering på dödligt allvar. Även Folkhälsomyndigheten måste lämna de teoretiska modellerna och se verkligheten i vitögat. Det gäller att värna om både befolkningens hälsa och välfärdsbygget. Annars riskera vårt samhälle att raseras. Det är dit vi är på väg. Där är vi.