Frida Lindvall leder diskussionsgrupperna hos Lesbiskt rum på Stadsbiblioteket.
"Kämpar ni med att vara en del av en religion vars organiserade samfund dömer er kärlek som synd?" "Vilket värde har termen ”queer” i dag när vår annanhet betraktas som ganska normal?"
Det bland mycket annat tar föreningen Lesbiska rum upp under sina diskussionskvällar i höst. De har som så mycket annat legat i träda de senaste två åren.
Under första träffen diskuterades ämnet "komma ut". Frida Lindvall, sekreterare i föreningen, hör ofta att lesbiska upplever att de behöver komma ut varje dag av olika anledningar och att de ofta oroar sig inför hur folk ska reagera.
– Jag tror att oron kan vara både obefogad och befogad. Det tär på en att berätta för kollegor och familj fastän det kanske egentligen inte är några problem. Vi behöver diskutera hur vi ser på termen ”komma ut” i dag, är den förlegad? Har normen kanske ändrats, kan man älska vem man vill utan att någon annan lyfter på ögonbrynen, säger Frida Lindvall.
Frida Lindvall är sekreterare i föreningen Lesbiskt rum Uppsala.
Frida Lindvall säger att hon känner en dubbelhet inför faktumet att det är genom att sätta ord på vad lesbisk är som de småningom kan bli accepterade och synliggjorda, samtidigt är de också "bara" människor som alla andra. Lesbiskt rum fungerar som ett sammanhang där normen är homosexualitet eller andra läggningar och könsidentiteter. Men normer är osynliga.
– Jag känner att de som säger att de "förstår" mig bara tänker utifrån sina heteroglasögon. Till exempel kring att bilda familj. Att skaffa barn är inte på samma sätt för lesbiska. Det är lite mer maskin kring det, säger Frida Lindvall.
"När jag kom ut bland mina vänner på gymnasiet så tyckte jag att det var jättejobbigt", säger Frida Lindvall.
Frida Lindvall kom ut för sex år sedan, då var hon 17 år. Hon säger att det är relativt sent jämfört med jämnåriga inne i stan. Själv växte hon upp på landsbygden, i Morkarla. Först när hon kom till Uppsala vågade hon söka sig till en lesbisk gemenskap.
– Det är fortfarande väldigt stor skillnad mellan stad och land både när det gäller att komma ut och att leva lesbiskt. Kanske kommer det sig av en historia med homofobi, den måste bekämpas för att försvinna. Om vi inte gör det får vi inga rättigheter och för personer på mindre orter blir det ännu svårare.
Frida Lindvalls egna föräldrar reagerade bra, tycker hon, även om de inte reagerade så positivt som hon önskat.
– De sa något i stil med att mitt liv kommer att bli svårare. En kvinna från Iran har kommit till våra träffar, hon känner sig tvungen att leva ett dubbelliv.
"Vill ni berätta hur det var för er att komma ut?", frågar Frida Lindvall under höstens första träff för föreningen Lesbiskt rum.
Föreningen startade 2017. Moderföreningen heter Lesbisk makt och har lokala föreningar över hela Sverige. Den behövs så länge folk är intresserade av att komma till mötena, säger Frida Lindvall. Alla är välkomna, även heteromän om de skulle vilja och så länge de har ett intresse för frågorna som diskuteras. Syftet är att synliggöra den lesbiska gemenskapen, vad det innebär att vara lesbisk, den historiska bakgrunden, och att de är en självklar del av samhället.
– Jag tror att det fortfarande finns människor som tycker att det "gått för långt". Att vi gör anspråk på pengar och att det satsas på hbtqi-personer genom att till exempel måla övergångsställen i regnbågsfärger. I realiteten stöttar det inte heller oss att måla övergångsställen, även om det synliggör gemenskapen. Men kanske man kunde använda pengarna på annat sätt. Så vitt jag vet så har vi inget finansiellt stöd av kommunen till vår prideparad, vi genomför den med ideella krafter och volontärarbete som rfsl står för, säger hon.