Kulturdebatt
Wiks folkhögskola strax söder om Uppsala befinner sig i djup kris – och inte är det underligt när man läser vad rektor och regionens förvaltningsdirektör säger om skolan och när man tar del avledningens okänsliga förändring av arbetstider och – villkor och andra rent fysiska förändringar på skolan strider mot allt jag vet om folkhögskolans grundläggande värden, därför dessa rader.
I en artikel i UNT den 14 dec tar Kajsa Ravin, förvaltningsdirektör, till orda för att förklara. Här några iakttagelser efter att ha läst den försåtligt skrivna artikeln. Kajsa Ravin börjar med att säga att det inte är en fråga om skolans vara eller inte vara utan ”om hur vi får hållbara och rimliga arbetsvillkor.” Det är ett påstående som man inte kan opponera mot, naturligtvis skall lärarna och andra anställda ha hållbara och rimliga arbetsvillkor. Men vad detta självklara påstående säger i undertexten är att det på Wik inte skulle ha funnits hållbara och rimliga arbetsvillkor tidigare. Hon gör sig också skyldig till en ideologisk kullerbytta, hon konstaterar att många kursdeltagare/elever bor på internatet och att det därför är ”viktigt att lärarna är närvarande och arbetar dagtid på skolan, måndag till fredag.” Detta är rent nonsens. Lärarna, som också bor på området, och de vuxna deltagarna måste naturligtvis umgås när som helst, och att lärarna bara skulle få vara på skolan mellan vissa klockslag måndag till fredag är så urbota dumt, att det är svårt att bemöta. En folkhögskola bygger på att det finns lärare och elever som tillsammans skapar den verksamhet, det liv, som är skolan. Man måste komma ihåg att det i folkhögskolan inte finns utifrån ålagda kurskrav, folkhögskolans frihet är en av grundpelarna i denna skolform.
Vad Kajsa Ravin lurar sig på är att ordet ”skola” är en del av ordet ”folkhögskola”. Folkhögskolan är inte en del av skolsystemet, skolformen sorterar inte under skolverket. Det rör sig om en helt egen verksamhet – vid sidan av andra utbildningssystem. Redan av det skälet kan man inte använda regelverk och anvisningar som rör skola. Hela resonemanget i Kajsa Ravins argumentering bygger på denna grundläggande felsyn. Hon använder ord som ”undervisning”, ”förberedelsearbete” med flera som om det rörde sig om den Pisa-skadade svenska skolan med detaljstyrda läroämnen och krav. Folkhögskolan har inga utifrån ålagda ämnen eller krav. Lärarna (och rektor) lägger tillsammans med kursdeltagarna upp arbetstider, arbetsmetoder och bestämmer själva vad man med kursen vill försöka åstadkomma. Det existerar inga kurser som man ”måste hinna med”, det finns ingen verksamhet som skall betygssättas. Kajsa Ravin skriver själv att sådant skall läggas upp ”utifrån verksamhetens och individens behov”. Det är fraser som låter bra i Kajsa Ravins värld, men vad detta de facto innebär är att ledningen för Wik inte skall göra detta – det gör lärare och deltagare själva.
Wik har flera konstnärliga linjer, flera av dem har ett gott nationellt rykte och antalet kursdeltagare som idag är en integrerad del av det kulturliv man i alla sammanhang skryter med. Anledningen till att det blivit så beror på man inte anammar det som verkar vara själva kärnan i Kajsa Ravins irritation över verksamheten: ” lärarna är inte anställda för att vara konstnärer”– jo det är precis det som är poängen. Om en verksamhet skall ha tyngd måste en del av de verksamma pedagogerna samtidigt vara just konstnärer, utövare inom sina skilda konstgrenar. Sedan skolformens start har det varit en livsnödvändig princip att den som knyts till en folkhögskola i första hand är kunnig på det område där man skall leda deltagarna. Därför har folkhögskolan rätt att anställa, som lärare, personer som saknar sedvanlig lärarhögskoleutbildning.
Och därför har Kajsa Ravin fel, när hon försöker klämma in Wiks kurser i den trånga mäthysteri som blivit den övriga svenska skolans absolut största hot.
Wiks folkhögskola är bara tomma hus på en vacker landsbygd och meningslösa arbetsscheman – om inte kursdeltagare, elever och personal vore där – det är de sedan över hundra år pågående mötena mellan lärare och deltagare, deras samtal, deras ständiga umgänge – som är Wik. Inte regionens skrivbordsprodukter och pappersavtal.