Julia Nordblad rekommenderar en roman av tyska författaren Jenny Erpenbeck (bilden) som handlar om en nypensionerad historieprofessor som ser fram emot ett lugnt liv, men som också känner sig lite desorienterad i tillvaron efter yrkeslivet.
Vad handlar din forskning om?
– Jag sysslar med diskussioner om biologisk mångfald och artutrotning på 1980- och 90-talen, säger Julia Nordblad, som är lektor och docent i idéhistoria vid Uppsala universitet och forskar om klimat- och miljökriser ur ett historiskt perspektiv.
– Vid denna tid formulerades en kritik mot att prata om naturen i ekonomiska termer, och försöka förstå och lösa miljöproblem med ekonomiska modeller. Debattörer sa slagkraftiga saker som att "Vi är en parasit som vill veta vårt värddjurs ekonomiska värde", och med detta menade de att det fanns ett grundläggande problem i att uttrycka grunden för vår tillvaro i ekonomiska termer. Den kritiken marginaliserades, men är fortfarande relevant.
Vilka är utmaningarna?
– Vi befinner oss i den sjätte stora massutrotningen av arter i jordens historia. Det innebär en snabb förlust av mångfald, både i fråga om arter, gener och ekosystem. Utrotningen sker främst på grund av habitatförlust, det vill säga att naturen får mindre plats på grund av jordbruk och stadsbeyggelse. Men den späs också på av klimatkrisen som gör att arter inte längre kan överleva i sin tidigare miljö när den förändrats till följd av ökade temperaturer.
– Oljeindustrin har också sedan 50- och 60-talet gjort förvånansvärt bra förutsägelser kring vad förbränningen av fossila bränslen kan leda till. Bristen på effektiv klimatpolitik kan delvis förklaras av att de lagt stora resurser på att kunskapen om vad mer koldioxid i atmosfären kan leda till inte ska leda till politiska åtgärder. De har aktivt arbetat för att bromsa omställningen. Detta betyder att vi behöver förstå vägen mot att stabilisera klimatet i termer av makt.
Vad kan vara lösningar?
– Många känner ett engagemang och en oro nu kopplat till klimatet och detta behöver kanaliseras i folkrörelser. Ekonomiska intressen flyttar inte på sig frivilligt.
– Det är viktigt att minska sina utsläpp – men huvudkonflikten står inte mellan bilister och cyklister utan mellan dem som likt fossilindustrin vill motverka omställningen – och alla oss andra.
– Det behövs en diskussion om visionen av ett samhälle bortom fossilsamhället. I länder som Spanien och Italien finns det en livlig diskussion om nedväxt (degrowth), det vill säga att vägen bort från utsläppssamhället är att sluta orientera politiken mot ekonomisk tillväxt. Men den diskussionen hörs sällan i Sverige där offentligheten är upptagen med att prata kärnkraft – vilket egentligen är en mindre fråga.
Vad kan man som göra som individ?
– Engagera sig i en klimatrörelse. Alla stora samhällsförändringar där ekonomiska intressen utmanas har historiskt skett när människor organiserat sig i rörelser. Där kan uppgifter fördelas, kompetens byggas upp, och bördan på varje individ bli lättare.
– Idag har en del förstått klimatförändringens allvar medan andra tror att det är ett avlägset problem som kan lösas med teknisk utveckling i framtiden. Detta skapar ett märkligt debattklimat. Det gör skillnad att ta klimatfrågan med i beräkningen i olika sammanhang man agerar i.
Alla stora samhällsförändringar där ekonomiska intressen utmanas har historiskt skett när människor organiserat sig i rörelser, säger Julia Nordblad, lektor och docent i idéhistoria vid Uppsala universitet som forskar om klimat- och miljökriser ur ett historiskt perspektiv.
Vilket kulturellt verk rekommenderar du för att förstå klimatkrisen?
– "Gå, gick, gått" av den tyska författaren Jenny Erpenbeck. Den handlar om en nypensionerad historieprofessor som ser fram emot ett lugnt liv, men som också känner sig lite desorienterad i tillvaron efter yrkeslivet. Han går förbi hungerstrejkande flyktingar och vi får följa hur han börjar betrakta dem som medmänniskor och engagera sig för dem.
–Jag gillar att boken tar risken att ses som töntig och moralistisk och därigenom lyckas skildra något som sällan skildras i litteraturen, nämligen vägen mot engagemang. Det finns många engagerade författare, men färre författare som gestaltar engagemang.
– Miljöengagemang är många gånger socialt obekvämt. Man blir obekväm när någon annan är engagerad för att det indirekt ställer frågan till en själv: "Varför gör inte jag något?" Då kan det kanske kännas skönt att tänka att personen säkert drivs av att känna sig bättre än andra. Det är ovanligt att läsa om någon som vågar se vad som är på gång i sin omvärld.
Känner du hopp?
– I klimatsammanhang kommer ofta frågan "Är du optimist eller pessimist?", "Är det försent?". Men den frågan vilar på en förståelse av hopp som en känsla. Jag tror att vi behöver tänka på hopp som ett arbete, en syssla. Att engagemang är hoppet.