Konsert
Les Amazones d’Afrique
Uppsala Konserthus
Söndag
Det blev en extra lyckträff att kraftfulla trion Les Amazones d’Afrique framträdde i Uppsala just på Internationella kvinnodagen. Det var en fullkomlig urladdning på scenen, något som smittade av sig till publiken. Jag har aldrig någonsin sett publiken i den i stort sett fullsatta salongen så villigt resa sig och dansa vilt till musiken. Det handlade dessutom om en mycket blandad publik, i både åldrar och kön. Det var uppiggande och hoppfullt.
Roligt också att det just blev en så talrik publik. Det var inte länge sedan jag första gången hörde talas om det här musikkollektivet som startade i Mali 2015. Än kortare sedan som jag hörde dem första gången. Men deras debutalbum – och hittills enda – från 2017 innehåller en oemotståndlig energi som tar tag. Därifrån till att dra fullt hus i Uppsala är ändå lite gåtfullt men starkt imponerande. Kanske gjorde det sitt till att förre presidenten Barack Obama hade med låten ”La Dame et Ses Valises’” på sin topp tjugolista på Spotify 2017. Det var även nu en av kvällens bästa låtar!
På scenen denna gång stod Assitan “Mamani” Keïta, grand ol lady i sammanhanget, mamani betyder ju mormor, Ahouéfa “Fafa” Ruffino och Tiguidanké “Niariu” Diallo tillsammans med tre musiker. Förutom gitarr, slagverk och scratch som framfördes live var grundbeatet inspelat. Just det sistnämnda var lite tråkigt då det låste musiken lite. Men det störde inte så mycket egentligen i den ofta suggestivt nötande rytmen som emellanåt fick en smått magisk effekt. Man kunde helt enkelt inte värja sig mot att bli en del av svängmaskinen där funk, ökenblues, dub och congotronics fick en tydlig västafrikansk kryddblandning.
Främst imponerade trion med sin intensitet på scenen. Det var all-in från start där de dansade runt och sjöng intensivt. Ibland kunde musiken bli väl upprepande och likartad men den känslan motverkades av deras uppträdande.
Eftersom mina kunskaper i maliska, eller vad det kan heta, är begränsade missade jag förstås vad texterna egentligen handlade om. Men det gick inte att ta miste på kraften i dem, och som främst Tiguidanké “Niariu” Diallo peppade i mellansnacken rörde det sig förstås om kvinnokraften i världen.
Det blev till ett privilegium att som då vit, medelålders (nåja), medelklassig man få ta del av detta. Bättre firande av 8 mars var svårt att hitta.