Kulturdebatt
Polariseringen vidgas allt tydligare då frågan om vem som har rätt och fel nu förvandlats till, vem ska få tala och vem ska vara tyst.
Händelserna vid Kapitolium har aktualiserat frågan om rätten till yttrande. Att några sociala medieföretag kan villkora en folkvald presidents yttranderätt stöds av censurmobben, trots att miljoner människor som röstat på Trump med en utbred upplevelse av att känna sig marginaliserade, fick se sin demokratiska röst täppas till av utomdemokratiska aktörer.
Jan Scherman gick i DN till attack mot SVT eftersom de i programmet Agenda lät intervjua en republikansk kongressledamot som höll med Trump om att valet var riggat: ”Det är som att alla röster ska höras och få prata relativt ostört. Som om sanningen är summan av alla åsikter, oavsett hur lögnaktiga åsikterna är.”
Det tål att repeteras: Alla röster ska inte få höras eller få prata relativt ostört! Och sedan, de lögnaktiga åsikterna. Åsikter är tyckanden och har ingenting med fakta eller rätt och fel att göra och kan således aldrig blir lögnaktiga. ”-Jag tycker att färgen drar lite åt blått." – "Vilket lögnaktigt påstående.” Men i sin självbild som auktoriserad tolkningsföreträdare i yttrandefrihet behöver man inte vara särskilt noggrann.
Björn Wiman, kulturchef på DN, försvarar åsiktsjournalistiken och menar på att man inte ska låtsas att allt är som vanligt genom att släppa fram den andra sidans åsikter: ”Det mest fasansfulla får en välbekant trygghet när det förpackas i en form som vi känner igen.”
Han menar indirekt att det i dag finns ett övergripande fascistiskt hot som gör att rätten till alla parters åsikter måste åsidosättas.
Vi ser också kritiken mot SVT:s ”Min sanning” med Anna Hedenmo som gästades av SD-ideologen Mattias Karlsson. Trots att hans främlingsfientlighet blottades så protesterar censurmobben. Vad får dem att tro att bara för att en politiker är gäst i ett tv-program så måste han utfrågas och ställas till svars som i en partiledarutfrågning?
Censurmobben trycker på vikten av att påståenden måste kunna verifieras. Men vilket media har inte älskat att finna faktafel hos Trumps eller SD:s utlåtanden? Förmågan att förstå balansen mellan journalistisk korsfästning och att behålla programmets kontext saknas och är obegripligt. Den enkla förklaringen är ju förstås att man helt enkelt inte vill att somligas åsikter och missnöjen ska få komma till uttryck. Barnsliga protester från erfarna journalister tillika äldre griniga män som inte får som de vill. Säkert är de avundsjuka på Google, Twitter eller Youtubes ansvariga som fick leka sheriffer.
Vår svenska censurmobb skulle ifall de hade samma inflytande över exempelvis bokbranschen begränsa utgivningen av böcker med motiveringen, att bakom varje osann bok, lömskt formad som vilken bok som helst, finns ett oerhört hot och vi är då fria att frångå principen om tryckfrihet, yttrandefrihet och neutralitet.
Jag vill få se lögnare uttrycka sig lika mycket som jag vill ha fakta på bordet och bilda mig en egen uppfattning. Det blir sedan till min argumentation och en del av mina politiska val. Det handlar om tillgänglighet, transparens och demokrati.
”Konspirationsteorier och ogrundade hypoteser ”(Scherman) ska granskas och ifall de bryter mot lagen ska de lagföras. Men inte av åsiktsredaktörer med en journalistisk självbild som riddare av en högre orden eller av sociala medieägare i monopolställning.