"Utöver ett försämrat säkerhetsläge lider världen av galopperande klimatförändringar och en alarmerande förlust av biologisk mångfald".
Kulturessä
Moderniteten förvandlar livet från en gåva till ett projekt och utnämner människan till skapelsens krona med oinskränkt mandat att underkasta världen sin vilja.
Dessvärre harmonierar strävan efter kontroll illa med en annan djupliggande mänsklig drivkraft: viljan att finna livet meningsfullt. En domesticerad värld är förutsägbar men bara det vi inte kan kontrollera – den omtumlande förälskelsen eller det svindlande mötet med det nyfödda barnets blick – bär på den kraft som kan förvandla mänsklig existens till mänskligt liv.
Alla kollektivs beständighet kräver mekanismer för att kanalisera individens lojalitet i en riktning som gynnar det gemensamma. Denna harmonisering mellan individens korta och kollektivets långa livscykel kan uppnås på olika sätt – genom socialisation, religiösa påbud eller politisk propaganda.
Detta underordnande av individen under kollektivet ställs inför stora svårigheter i en individcentrerad kultur som vår egen. För det som är gott för individen kan vara skadligt för kollektivet och vice versa. Det som ger belöningar i det korta perspektivet kan straffa sig i det långa. Lokal ackumulation av rikedomar kan orsaka ekonomisk och ekologisk utarmning globalt. En handling kan vara både rationell och irrationell, beroende på i relation till vilka skalor vi bedömer den.
Det instrumentella förnuftet söker vägar för att minimera kostnaden för att överbrygga avståndet mellan ett befintligt tillstånd och ett uppsatt mål. Det säger oss ingenting om huruvida målet är gott eller ont. Kärnkraft kanske löser vissa problem inom ett tidsperspektiv som omfattar några decennier men skapar nya och potentiellt mycket allvarligare på längre sikt.
Den tekniska utvecklingen har vidgat cirklarna för vår påverkanskraft. Vi har mer makt än vad vi förmår ta ansvar för.
Genom historien har bindande moralsystem, ofta formulerade i religiösa termer, manat människor att beakta tidsrymder bortom den egna livscykeln. De har, med lite olika variationer, hävdat att det finns en kosmisk lag om orsak och verkan som belönar gott med gott och ont med ont.
"Det okända finns inte längre på outforskade kontinenter utan nås via en dold perrong på King’s Cross Station eller ett klädskåp som vetter mot ett magiskt Narnia."
Andlig mognad och visdom – begrepp som idag, symtomatiskt nog, framstår som en smula ålderstigna – handlar om vår förmåga att solidarisera oss med andra, också ännu ofödda liv. Trots den ofta ensidiga fokusen på tekniska lösningar på vår tids stora utmaningar är det rimligt att hävda att etiken är lika fundamental för vår överlevnad som tekniken. Förmågan att höra och svara på världens anrop är en bekräftelse på tillhörighet. Ansvar är ett privilegium, inte en börda, och ansvarslöshet är inte frihet utan främlingskap.
Kontroll eller meningsfullhet? Trygghet eller frihet? Så kan några grundläggande spänningar i människolivet sammanfattas. Dessa grundkonflikter är ofrånkomliga delar av människans existentiella predikament.
Ett vanligt sätt att handskas med motsättningar är att förneka deras existens. Tillväxtideologin legitimeras ofta med att avfärda konflikten mellan materiell tillväxt och hållbarhet som falsk. Och då finns det ingen målkonflikt mellan att äta kakan och att ha den kvar.
Efter att järnridån föll samman framstod vägen mot framtiden som utstakad. Diktaturer och oligarkier var dödsdömda när en världsvid demokrati – driven av människors frihetslängtan och allt friare informationsflöden – skulle sprida sig över världen. Tiden för ideologiers kamp tycktes vara över. Den liberala demokratin och marknadskrafterna stod som segrare. Den mänskliga historiens rörliga massa av strömningar och idéer började stelna. Händelser fortsatte givetvis att avlösa varandra även efter murens fall men de fogade alla in sig som blott olika talakter inom en och samma grammatiska struktur. Statsvetaren Francis Fukuyama kunde därför bara något år efter murens fall deklarera historiens slut.
Mikael Kurkiala är författare och docent i kulturantropologi. Han arbetar som forskare vid Kyrkokansliet i Uppsala.
I många avseenden framstår denna beskrivning av världsläget som daterad. Vi har inte nått ett triumfatoriskt ögonblick där frihet och förnuft segrat över tyranni och vidskepelse. Istället befinner vi oss i en tid där auktoritära rörelser växer och demokratin förlorar mark. Rysslands övergrepp mot Ukraina fortsätter, numera med mer eller mindre uttalat stöd av en amerikansk regim ledd av reaktionära och vetenskapsfientliga krafter. I ett alltmer sårbart Europa undergrävs demokratin av växande högerpopulistiska partier.
Utöver ett försämrat säkerhetsläge lider världen av galopperande klimatförändringar och en alarmerande förlust av biologisk mångfald. Men trots den väl underbyggda kunskapen om det allvarliga läget syns få tecken på en kursändring. Tvärtom tyder mycket på att den politiska viljan att vidta nödvändiga åtgärder brister i stora delar av världen. Sverige är inget undantag.
Det kan kännas som att vi befinner oss i en gigantisk gisten skuta på ett stormande hav som styrs av makthungriga kaptener utan vare sig fartygsbefälsexamen, sjökort eller kompass.
Makthungriga kaptener styr utan fartygsbefälsexamen, sjökort eller kompass, anser Mikael Kurkiala.
En tid där dystopiernas antal överstiger utopiernas utgör en bördig jordmån för den nostalgiska känsla som göder, inte bara samtidens reaktionära krafter, utan kanske också dina och mina drömmar om en rimligare värld. Men det är inte bara ett idealiserat förflutet som tjänar som en ansamlingsplats för våra förhoppningar. Också världar frammanade av den mänskliga kreativiteten erbjuder alternativ till nuet. Det är knappast en slump att fantasygenren växer i en tid där den fysiska världen har avförtrollats i takt med att dess hemligheter avslöjats och dokumenterats. Det okända finns inte längre på outforskade kontinenter utan nås via en dold perrong på King’s Cross Station eller ett klädskåp som vetter mot ett magiskt Narnia.
Att avfärda dessa drömmar som uttryck för eskapism är att osynliggöra den revolutionerande kraften i den mänskliga föreställningsförmåga som har gjort oss till planetens främsta lögnare men också till dess enda visionärer.
I en scen i filmen "En dag i vilda västern" från 1940 färdas bröderna Marx med ett rasande tempo västerut i ett tåg. Med munter frenesi skyfflar de kol i den glödheta ångpannan. När kolet tar slut börjar bröderna elda upp inredningen, passagerarnas bagage och vagnarnas väggar och tak. När tåget till slut når sin destination återstår inte mycket mer än hjul, golv och rester av panelen.
Bröderna Marx resa över prärien är en nästan övertydlig allegori för vår tid. Vi fortsätter i ett rasande tempo på en inslagen väg som allt fler inser är en återvändsgränd. Men vi ser inga alternativ. Vi vet inte ens vilket det mål är som vi är beredda att elda upp vår egen livsvärld för att nå.
Bröderna Marx – Chico, Groucho och Harpo – i filmen "En dag i vilda västern" från 1940.
Enligt ett slitet citat ”är det lättare att föreställa sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen”. Om vår föreställningsförmåga har blivit så nedsatt är vårt största problem kanske inte förekomsten av målkonflikter – i bemärkelsen konkurrerande framtidsvisioner – utan avsaknaden av dem.
I en tid där demokratins grundvalar är hotade av krafter som vill beröva oss vår frihet och vår framtid är det viktigare än någonsin att vi värnar det mänskliga i människan – vår nyfikenhet, vår kreativitet och vår förmåga att älska. Den frihet som vi välsignats eller förbannats med ger oss ett ansvar att utvidga vårt moraliska universum till att omfatta livsformer och tider också bortom vår egen horisont.
Mikael Kurkiala är författare och docent i kulturantropologi. Han arbetar som forskare vid Kyrkokansliet i Uppsala.