På en presskonferens i slutet av 2023 meddelade kulturminister Parisa Liljestrand (M) att Lars Trägårdh hade utsett av regeringen till ordförande i den kommittén som skulle utforma en svensk kulturkanon.
Det finns en inbyggd paradox i att historikern Lars Trägårdh är ordförande för en kommitté som på uppdrag av regeringen ska skapa en kulturkanon för Sverige. Han är nämligen kritisk mot expertstyre och tycker att institutioner är tråkiga. Det blev tydligt redan när han som tonåring gick på internatskolan i Sigtuna.
– Jag blev relegerad för att jag drev en kampanj mot skolan inifrån, säger han.
Dessutom har Lars Trägårdh bott i USA i 40 år av sitt 71-åriga liv, eftersom han tyckte att Sverige var för präktigt.
– 'Att du av alla människor håller på med svensk kulturkanon', säger min fru ofta. Hon har helt rätt. Men jag tycker om paradoxen, säger Lars Trägårdh.
Först tackade han nej till uppdraget. Dels för att det skulle ta mycket tid, dels för att han förstod att projektet i sig var kontroversiellt.
– Jag förstod att det skulle bli mycket intresse, men också mycket debatt. Men jag är rätt hårdhudad, det blir man som public intellectual.
Så småningom blev han övertalad – och lite nyfiken på vad kanon skulle kunna betyda för Sverige. Ett Sverige som Lars Trägårdh beskriver som stående inför problem med alltifrån skola till kriminalitet.
– Historiskt sett har det varit viktigt med kanon för att skapa gemenskap och social rörlighet i Sverige. Idag saknas en gemensam kunskapsbas, säger han.
Till vardags sitter Lars Trägårdh minst en dag i veckan på sitt kontor på Institutet för bostads- och urbanforskning på Trädgårdsgatan i Uppsala, där han är gästprofessor. Där är det lugnare än på Garnisonen – mest känd för sin 347 meter långa korridor och enligt Lars Trägårdh en känsla av den djupa staten – som är arbetsplatsen för kommittén för kanonutredningen.
Hösten har nämligen varit kantad av konflikter.
Först var det representanter för Sveriges nationella minoriteter som tyckte att Lars Trägårdhs bemötande utgjorde fortsatt förtryck. Lars Trägårdh tycker att han har varit tydlig med sina utgångspunkter från början.
– Representanterna ville vara med i varje expertgrupp. Jag sa att det inte var aktuellt, men att de gärna får komma med förslag och synpunkter. Då betedde de sig som att jag ville förinta dem. Sen kanske jag sa det på ett okänsligt sätt.
– För mig är det en empirisk fråga för urvalet till kulturkanonen. Enligt mig är frågan: Vari består bidraget, och hur har det hjälpt till att forma Sverige? Inte: Hur kan vi se till att alla är representerade?
Lars Trägårdh poängterar gärna att han har varit tydlig mot regeringen från början om vad han tänker göra och inte. "Om de är missnöjda, så har de grävt sin egen krav genom att välja mig", säger han.
Sedan var det interna problem: statliga tjänstemän uteslöts från vissa möten med kommittén. Lars Trägårdh har hittills undvikit att svara på frågor om det.
– Vi måste kunna prata fritt och privat. För mig är det här så självklart att jag har svårt att begripa att någon kan ha synpunkter. It’s hardly shocking, säger han nu till UNT.
Hur kanonen ska se ut i praktiken har också varit omdiskuterat. Nu står det klart vilka områden som kanonen ska innehålla.
Huvudkategorin "konstarter" består av områdena litteratur, bild och form, musik, film och lärdom. Den andra huvudkategorin, "samhälle", består av lag, religion, ekonomi, uppfinningar och offentlighet.
En expertgrupp ska sedan välja ut tio verk i respektive område som ska bilda en "tidsresa".
Det låter som ett smått omöjligt uppdrag.
– Ja, det är ju en helt befängd idé på någon nivå, right? Men genom att göra så här erkänner vi explicit begränsningen i uppdraget. Det finns en elegans i det.
– Poängen är inte att that’s it. Det här är en avgångshall, vi kan fylla på mer senare.
Om han skulle beskriva sig själv som egensinnad? "Ja, det får jag kanske erkänna. Det är både min fördel och min nackdel", säger Lars Trägårdh.
Det är viktigt för Lars Trägårdh att kanonen inte bara blir en lista: verken måste sättas i kontext. Utredningen gör också en jämförelse med andra länders kanon, som Nederländerna, Danmark och Frankrike.
– En annan viktig sak är implementering, vad ska kanon användas till? Som jag ser det finns det ett antal destinationer: skolan, folkbildningen, kulturarvet, SFI ...
Att kanon enligt regeringsdirektivet ska vara inkluderande tar Lars Trägårdh på stort allvar. Senast för några dagar sedan mottog han en kulturkanon för svenska brädspel. Snart släpps hemsidan "Folkets kanon", där allmänheten kan skicka in egna förslag.
– Kultureliten verkar tycka att så fort något har blivit populärt bland massorna så är det inte längre kultur. Jag tycker precis tvärtom. Jag vill ha det folkliga, som en motvikt till expertstyret.
I somras sa Lars Trägårdh att han såg fram emot att få betrakta "besten", som han kallar kommittéväsendet inifrån, men att han säkert skulle ångra sig redan till hösten.
– Jag håller med min egen analys, säger han nu och ler.