Finansmannen och kulturmecenaten Anders Wall fyller 91 år 10 mars, men ämnar inte sluta jobba någonsin.
Vi sitter i den gamla kvarnen som numera är kontor, på 1600-talsherrgården Starfors utanför Heby. På väggarna sitter spår av Anders Walls resor under 1980-talet då han samlade på sig konst från East Villages olika popkonstnärer. Då lärde han bland annat att känna Andy Warhol.
– Jag fick rådet av en kollega att klä mig lufsigt för att passa in i konstnärsmiljöerna. Andy Warhol kom senare och besökte mig i Sverige. Jag hade nämligen en tavla av honom men var lite osäker på om den verkligen var äkta. Han tittade på den och konstaterade att tavlan var äkta och i samma veva sa han att han ville göra ett porträtt av mig. Ett gult och ett blått. När jag pratade med mina rådgivare tyckte de inte att jag skulle tacka ja till ett sådant porträtt. Ryktet bland de tunga pojkarna på Volvo skulle kunna bli förstört. Så jag tackade nej.
Han gnider sig i pannan innan han fortsätter.
– Det är en av de få sakerna jag ångrar i livet.
Anders Wall utanför kontorsbyggnaden till säteriet Starfors i Giresta utanför Heby där han bor. Det är samma by som han växte upp i som han återvände till som vuxen.
Finansmannen och mecenaten Anders Wall har många gånger berättat sin historia om hur han gick från fattig bondson till näringslivets högsta höjder. I kontrast till berättelsen om hans klassresa sitter berättelsen om hur han fann kärleken till kulturen från första början längre in. På frågan vilket som är hans starkaste tidiga kulturminne blir han allvarlig och fundersam.
Kanske när tv:n kom?
– Vi hade aldrig någon tv när jag var barn. Jag växte upp i ett hem utan rinnande vatten.
Men hans lärare och granne Bengt Jansson målade tavlor på fritiden, och som barn fick Anders komma hem till honom och titta på konst. Vid sidan av bildkonsten har han alltid brunnit för musik och det är också till musiken hans stipendier går.
Beijerstiftelsen, som han är medgrundare till, har sedan starten 1974 gett bidrag på omkring 700 miljoner kronor till forskning inom bland annat medicin, genetik, miljö- och hållbarhetsfrågor och kultur. Anders Walls stiftelse, som han startade 1981, har hittills delat ut närmare 75 miljoner kronor i stipendier och bidrag till omkring 450 stipendiater inom entreprenörskap, landsbygdsutveckling, forskning och musik.
Anders Wall har daglig kontakt via mejl och telefon med sina walumner, musikerna som fått stipendier från hans stiftelse. De åker på studieresor ihop och han hjälper dem att få jobb.
De som väljs ut för musikstipendier från Wallstiftelsen får 125 000 var. Det är studenter som närmar sig slutet på sin utbildning. En jury sållar och sedan läggs ett par kandidater fram som Anders Wall och övriga styrelsen väljer bland.
– Vi tittar på vilka möjligheter vi ser i de här personerna förstås och det är viktigt att kandidaterna håller högsta kvalitet.
Wallumnerna, som stipendiaterna kallas, får vid sidan av ett ekonomiskt stöd även ett nätverk de kan luta sig mot och någon som visar att han tror på dem. Varje år åker de på studieresor till olika europeiska länder och Anders Wall har löpande kontakt med dem via mejl och telefon.
Anders Wall ångrar få saker i sitt långa liv, men en sak han ångrar bittert är att han tackade nej till att låta Andy Warhol göra hans porträtt.
– För många är den här kontakten med andra via stiftelsen väldigt viktig. Jag har hjälpt flera att få jobb, de hjälper varandra och startar bolag tillsammans. Jag brukar säga att jag har 450 bonusbarn. Eftersom jag inte själv kommer från pengar, är det här mitt sätt att ge tillbaka till de personer som trodde på och stöttade mig när jag var ung.
Möjligheten att kunna försörja sig på att arbeta med kultur i Sverige kan sägas stå på tre ben: egna intäkter, kommunala och statliga bidrag och privata bidrag från filantroper som Anders Wall. I Sverige har inte traditionen med mecenater varit så stark i jämförelse med exempelvis USA där det för människor med stora förmögenheter är självklart att ge till exempelvis kulturen. En förklaring till det är att det i Sverige i början på 1900-talet skapades ett system för statliga bidrag till konsten. När kungahuset, kyrkan, borgerskapet och arbetarrörelsen inte längre var lika starka beställare av konst som de en gång varit, var riksdagen angelägen om att hålla professionella konstnärer i arbete för att kunna bibehålla konstnärlig kompetens i landet. Utifrån detta växte den svenska kulturpolitiken fram med bland annat Statens konstråd där finansiering av konst var en viktig del i vad man ägnade sig åt.
Anders Wall är en av få förmögna svenskar som valt att lägga pengar på att stötta kulturen. Filantroper som stöttar kultur är mycket vanligare i bland annat USA.
En annan förklaring till varför mecenatskulturen inte varit så framträdande i Sverige tror Anders Wall handlar om det svenska skattesystemet.
– I USA är man skattebefriad vid stöd till kulturen. I Sverige måste man skatta på pengarna innan man ger bort dem och det har jag aldrig begripit. Ska man inte uppmuntra att människor vill ge till kulturen? Jag hoppas innerligt att vi blir fler som börjar stötta kulturen.
Anders Walls eget kulturintresse växer ur en sorts hunger som bara den som inget haft kan förstå. Som i så många småbrukarhem var bibeln den enda boken som stod i hyllan.
– Bibeln har på det sättet kommit att betyda jättemycket för mig. Det var den bok som fanns, mina föräldrar var aktiva i kyrkan och jag har genom hela livet älskat psalm 249 "Blott en dag".
Psalm 245 "Blott en dag", som följt honom genom livet, spelades också på den hyllningskonsert som producerades förra hösten och framfördes på Kungliga Operan till hans gärning. Konserten sändes också på SVT och går fortfarande att se på SVT Play. Där gjordes uruppförandet av kompositören Jacob Mühlrads "Prism". Han tilldelades ett specialstipendium 2018 av stiftelsen på 750 000 kronor. Andra kända namn inom musikbranschen som fått stipendier från Anders Walls stiftelser är sopranen Nina Stemme och alten Anna Larsson, båda hovsångerskor och internationella operastjärnor.
På väg ut från kontoret till 1600-tals herrgården Starfors konstaterar finansmannen och mecenaten Anders Wall att de stipendiater han gett bidrag genom åren har blivit som hans egna bonusbarn.
Dessa stora musikaliska namn står i dag på egna ben ekonomiskt. Vid sidan av den stolthet en förälder kan känna av att ens barn klarar sig själva och glädjen av att få ge till kultur som i många fall har svårt att finansiera sig själv, finns det också hos Anders Wall ytterligare en vinst i att ge pengar till kulturen.
– Du kan inte se kulturen som en business och det är heller inte meningen. Men det som är viktigt för mig är att varumärket Wallumni, nätverket där mina stipendiater ingår, hålls levande och det varumärket är jag väldigt rädd om.
Han berättar att vissa av wallumnerna som fick stipendier för 30–40 år sedan nu har instiftat egna stipendier för att ge till de som är unga i dag.
– På det sättet blir givandet organiskt. De ger tillbaka till mig genom att ge tillbaka till andra.