Kulturdebatt
Konst som visas i slott har ofta en given begränsad publik. Men många av oss som undertecknat hade inte blivit yrkesverksamma inom konstfältet om det inte vore för att samhället under vår uppväxt och studietid värnat om att människor oavsett bakgrund och förkunskap på ett enkelt sätt ska kunna uppleva konst. Vi menar att konstmuseets lokalisering är en fråga där politikerna måste ta ställning till vad kulturen har för roll i ett demokratiskt samhälle.
Ett kommunalt konstmuseum bör vara en plats för reflektion och bildning, där varje individ ses som en möjlig och önskvärd besökare. Museet ska bereda rum för många olika intryck och ge oss chans att utveckla de färdigheter vi tränar genom att uppleva och skapa konst.
Hjärnforskning visar att konstupplevelser och reflektioner kring vad vi ser stimulerar och utvecklar såväl empati som analytisk förmåga.
Politikerna i S, L och V tycks främst se till frågan om den fysiska tillgängligheten, som de nu anser sig ha löst. Men tillgänglighet handlar om mer än så. En museibyggnad ska inge förtroende och vara välkomnande. Museets rum ska ge möjlighet till varierade upplevelser av konst. Slottets arkitektur är tung och sluten vilket påverkar hur konsten framträder. Salarna ger visserligen en vacker inramning åt somlig konst, men ett levande konstmuseum behöver olika sorters rum – råa och oömma rum, vita kuber, rymliga eller intima och mörka. Även stökig konst framstår lätt som tillrättalagd i slottsmiljö.
Kaniken har en varierad och mindre känslig arkitektur med ett besöksvänligt läge. Här kan verksamheten på ett dynamiskt sätt både spilla ut i, och hämta energi från, samhället som museet är en del av, istället för att verka i upphöjd isolering på toppen av ett berg. Många av oss hade jublat över ett nybyggt konstmuseum, men Kaniken är ett fullgott alternativ.
Mycket är på gång i det fria konstlivet i Uppsala. Ateljéföreningen Hospitalet sjuder av engagemang och vilja att skapa sammanhang som är konstnärligt meningsfulla. Både Konstfrämjandet Uppland och Uppsala Konstnärsklubb jobbar aktivt för att ge konsten högre närvaro på platser där den annars sällan är. Köttinspektionen har berett väg för fler fria konstscener. Uppsala har kunniga konstpedagoger som bereder rum för möten med konst och skapande. Många i branschen är engagerade i utvecklingsarbetet som är på väg att ändra Uppsalas konstnärliga identitet. Vi behöver ett konstmuseum som kan vara följsamt i den framåtrörelsen, en lättillgänglig mötesplats där vi får chans att utvecklas i vår yrkesutövning i relation till såväl lokalsamhället som den bredd av internationell konst som museet visar.
S, L och V hävdar att beslutet grundar sig i det som är bäst för konsten. Samtidigt verkar de ha gjort mer gedigna efterforskningar om hisslösningar än att ta reda på vad ett seriöst arbete med att tillgängliggöra konst innebär. Det signalerar att beslutet grundar sig på att rädda slottet snarare än att skapa förutsättningar för ett levande konstmuseum. När Mohamad Hassan (L) liknar konstmuseets verksamhet vid Fotografiska museets, blottar han inte bara sin okunskap utan avslöjar också hur man i beslutet lagt den folkbildande och demokratiska aspekten åt sidan. Fotografiska är privat drivet med stora ekonomiska resurser för marknadsföring. De har inget offentligt uppdrag att spegla samhällets bredd. Ett besök på Fotografiska kräver både planering och en fet plånbok för den höga entréavgiften. Är det ett sådant konstmuseum Uppsala kommun ska driva?