Kan vi prata lite om mannens försvarstal?

Kulturdebatt

Jag ska vara helt ärlig. Som en som slaviskt följer den offentliga debatten kring våldtäktsanklagade “kändismän” kom Ida Eklöfs krönika (UNT 5/9) om Göran Lambertz nya bok som en efterlängtad slempropp på dagen för beräknad förlossning. 

“Äntligen”, tänkte jag. “Äntligen kan vi fokusera lite på den plusmeny deluxe som kända, våldtäktsanklagade mäns jakt på offentlig upprättelse ofta serveras som.”

Att lägga skuldfrågan åt sidan är inte lätt, något som till exempel SVT upptäckte i och med sin dokumentär “Persona non grata” om den våldtäktsanklagade komikern Soran Ismail. Otydlighet kring kvinnornas möjlighet att ge sin sida av saken gjorde, i kombination med Ismails maffiga offerperspektiv, mottagandet blandat. Men jag menar att ambitionen ändå är viktig! Hur ska vi som samhälle förhålla oss till dessa publika fall där rättsväsendet inte lyckas komma till avslut, något som statistiskt sett sällan görs när det kommer till sexualbrott? Och måste vi tugga lite på deras försvarstal eller kan vi glatt svälja dem hela?

Men det är inte alla som gillar det här med att inte prioritera skuldfrågan. Hela fyra gånger i sin korta replik på krönikan (UNT 7/9) hinner Göran Lambertz få in att kvinnan som anmält honom är en lögnare. Det är ändå imponerande. “Den som varit frihetsberövad i femton dagar på grund av en lögn, den vet något om sanningsfrågan,” skriver han och lyckas få två veckor i Uppsalahäktet att låta som 20 år på Guantánamo.

Lena Köster (UNT 11/9) hoppar även hon snabbt på skuldfrågetåget. Hon refererar till Lambertz egna bekännelser om bland annat “kladdande” som “mänskliga svagheter” (hoppla) och menar att visst är det väl ändå hedervärt att han erkänner? Hon ställer även den retoriska frågan “Tänk om han har rätt. Att han blivit manipulerad”. Men ondgör sig samtidigt över att det “ylas och drevas” om skuldfrågan i de mediala rummen. Det är kanske lite skillnad på olika det där. Kanske är det så att det bara är den ena slutsatsen av skuldfrågan som är “ylande drev”? Den andra sidan, den är visst bara en oskyldig mans rättmätiga jakt på upprättelse och i den jakten är tydligen alla medel tillåtna.

Men för oss som föredrar att idissla mannens försvarstal lite så kommer det snart fram en hel del att bita i. En sak har Köster nämligen rätt i och det är att sanningen när det kommer till skuldfrågan i det här fallet är otillgänglig för oss. Göran Lambertz egna ord om saken däremot, de både kan och bör vi prata om – precis som Ida Eklöf gör i sin krönika. Och det hon pekar på är något mycket viktigt, nämligen att det finns inslag som återkommer i de kända, sexualbrottsanklagade männens försvarstal:

Självömkandet. Svartmålandet av den eller de som anmält. Förfasandet över drev och folkdomstolar. De “modiga” bekännelserna om allt det där de gjort som är moraliskt förkastligt men absolut inte brottsligt. Och inte minst: jagandet efter rampljuset där allt detta ska förkunnas.

För när det är han som kallar till sig uppmärksamheten – genom sitt tv-program, sin bok eller sin trädgård i Norby – ja, då är det plötsligt inte så illa med folkdomstolar längre! Då får gärna skuldfrågan klubbas – så länge den friar honom och fäller henne förstås. Och det är rätt svårsmält iallafall i min mage. Jag tuggar gärna lite till, tack så mycket.