– Oj, den här parken måste vara helt ny?
Mycket har förändrats i Uppsala sen Hanna Wallensteen lämnade sin barndomsstad för Stockholm. Drygt 30 år har gått och Frodeparken har renoverats. Dånet från tågspåren dämpas av de nybyggda husen.
Hanna Wallensteen är psykolog och driver en mottagning med fokus på minoritetsstress, rasism och adoption. På måndagen 19 juli debuterar hon som sommarpratare i P1.
– Jag är tacksam och hedrad över att få sommarprata, men samtidigt nervös. Det är något jag fantiserat om länge, men aldrig hade trott jag skulle få göra, säger hon.
De senaste 20 åren har Hanna föreläst om just minoritetsstress, det vill säga den psykologiska stress som personer som avviker från normen i samhället kan uppleva.
Hanna Wallensteen är själv adopterad från Etiopien. Att växa upp som brun i Luthagen under 70- och 80-talet upplevde hon som svårt. Från lugnet på Sverkerskolan tog högstadiet på Tiundaskolan vid, vilket innebar en tuffare tillvaro.
– Jag stack ut. Det var inte många som såg ut som jag och det gjorde att jag hamnade i ett visst fack, säger hon.
Förändringen skedde i samband med ett konfirmationsläger. Hanna åkte då till Stiftsgården i Rättvik och träffade personer från andra delar av Sverige.
– Där blev jag sedd för sådant som skolan inte uppmärksammade på samma sätt, som att vara ungdomsledare, sjunga och dansa och reflektera om livet. De prioriterade helt andra kvaliteter och jag fick vara en annan Hanna, säger hon. Plötsligt fanns ett annat sammanhang – en gemenskap.
Det var också på Stiftsgården hon träffade den person som, 15 år senare, kom att bli hennes man. När vi möts har hon precis lämnat deras äldsta dotter på läger i Rättvik och Hanna stannade till hos en gammal gymnasiekompis i Uppsala på vägen hem till Stockholm.
– Det är både viktigt och ett privilegium att ha föräldrar som hjälper en att hitta alternativa sammanhang, utanför skolan. Det är ett sätt att utforska nya delar av dig själv. Det är något jag uppmuntrar mina barn till, och även mina patienter och önskar att samhället kunde erbjuda fler vars föräldrar inte har samma resurser.
För Hanna blev dansen ett sådant sammanhang, men hon sökte något större.
– Det hände saker ute i världen och jag kunde inte stå där och sprattla med fötterna. Jag ville göra något som skulle göra skillnad varje dag! Så jag började på Kronåsskolans vårdlinje.
Efter studenten flyttade Hanna till Stockholm och ägnade sig åt teater under flera år. I staden träffade hon flera personer som också var adopterade från Etiopien och Eritrea.
– Äntligen smälte jag in i en grupp, även om vi var olika på många sätt så delade vi vissa erfarenheter som jag inte delade med mina icke-adopterade vänner.
Tillsammans bildade de "Adopterade etiopiers och eritreaners förening", AEF. I dag är den rikstäckande.
– Jag insåg då att den rasism jag utstått inte bara handlade om mig, problemet var större än så. När jag var yngre hade jag inte ord för vad jag upplevde, men när jag blev äldre insåg jag att det var minoritetsstress. Känslan att vara sämre för att jag aldrig passat in i normen.
2017 blev hon psykolog – ett jobb hon älskar. Nu ska hon hem och förbereda sig inför programmet Sommaröppet i SVT1 där hon medverkar som psykolog.
– Jag får möta människor och samtala om viktiga saker. Mitt jobb går ut på det. Det är helt fantastiskt.