Teater
På tunn is
Regi: Anna Pettersson
Lilla scenen, Uppsala stadsteater
Att ta del av humorföreställningen ”På tunn is” är lite som att befinna sig inkastad i en torktumlare tillsammans med samtiden. Tempot är högt och scenerna växlar mellan framförda sketcher, förinspelade filmklipp projicerade i storformat, och tillskruvade sång- och dansnummer. Det är fyndigt, rappt och uppdaterat. Och skönt att se en föreställning med en bredare problemorientering än den att allt skulle lösa sig om det bara inte fanns några män.
För här lyfts även kvinnors attityder sinsemellan (bland annat illustrerat av en brittisk teklubb för societetsdamer). Det innebär dock inte att de sköna snubbarna slipper undan. Det löst sammansatta jazzbandet (så blasé att musikerna inte kan dra sig till minnes att de släppt en skiva ihop) är klockrent framställt. Det är verkliga figurer. Jag har själv träffat dem.
Humor är en fråga om igenkänning, och om vad majoriteten anser vara roligt. Vad vi ska skratta åt (exempelvis de ”roliga svenska män” som räknas upp). Men här ges fem unga kvinnors erfarenheter och associationer plats (det handlar inte bara om att ta plats, den måste faktiskt upplåtas).
Även om det är en föreställning med stor humor så finns den där frustrationen där. Den som gör sig påmind i hur vissa saker aldrig tycks förändras, exempelvis i vilka kvinnoroller som återfinns i världsdramatiken (kvinnan som tar livet av sig, piga 1 och 2 eller ”ungflickan”). Och här får frustrationen – eller vanmakten – bubbla ut. Det där som händer när man tröttnar på de bilder och förväntningar som förmedlas – som hur ”hääärligt” det är att vara gravid, att allt löser sig bara man tänker positivt och jobbar med sin självkänsla.
Ensemblen dekonstruerar effektivt cabaretens sexighet i huvuddivans Jokersminkning. De väna dansöserna fläktar vidare med fjäderplymerna som om situationen vore helt normal. Det stundtals yviga kroppsspråket står i skarp kontrast till den Julia-gestaltning som vi inledningsvis får veta att kvinnliga skådespelare måste kunna.
Personligen är jag övertygad om att scenerna kommer att leta sig fram just som ofrivilliga associationer (från och med detta kan du inte se Batmans fiende Jokern utan glitterklänning, eller läsa om Mumintrollet utan att tänka på Muminmammans övergrepp mot en ung man). Och det spelar faktiskt roll.