– Man måste vara beredd på att bli dödad, säger Najwa Alimi vid sitt besök hos Uppsala Författarsällskap i Åhuset.
Hörde vi rätt? Hon säger det lugnt, som en självklarhet, den här 27-åriga kvinnan, som tvingades fly Afghanistan när talibanerna tog över Kabul i augusti.
I fyra år hade hon arbetat för ZAN, en TV-kanal för och med kvinnor. (Zan betyder just kvinna.) Rapporterat om kvinnors utsatta situation privat och samhälleligt, gjort reportage från fronten – upplevt att bli såväl hotad som beskjuten.
– Rädd? Det har inte hindrat mig, säger hon och skrattar lite, sådär som man kan göra när man beskriver en egentligen vanvettig situation.
Förutom sitt journalistiska arbete drev hon också ett bokcafé där både flickor och pojkar kunde fika, läsa böcker och prata med varandra utan censur.
– Nu är allt stängt. Talibanerna har tagit över helt. Det var ingenting vi förutsåg. Det gick så fort och kom som en chock!
2019 fick Najwa Alimi ta emot årets Per Anger-pris av svenska regeringen, för sitt arbete om kvinnors verklighet i Afghanistan.
Hon säger att skillnaden i hur det är i landet nu mot för bara två år sedan, är svår att förstå.
– 70 procent av massmedia har stängts på tre månader. Pressfriheten ligger nere. Min dröm är krossad.
Men hon lägger genast till att det inte betyder att hon stannar i besvikelsen. Ge upp tänker hon inte.
– Pennan är mitt vapen. Och min röst har inte tystnat. Jag ska använda tiden i Sverige väl och fortsätta arbeta för att hjälpa kvinnor i mitt hemland.
Många journalister och kvinnliga aktivister har flytt Afghanistan, samtidigt som många andra tvingas hålla sig gömda i landet. Najwa Alimi och hennes familj fick hjälp av bland annat av Reportrar utan gränser att ta sig till Sverige. Att det blev just Sverige är naturligt, eftersom hon nyss hade varit här och tagit emot sitt pris och genom det hade kontakt med den svenska regeringen.
Nu bor hon med föräldrar och två yngre systrar i Stockholmsområdet. En bror studerar på universitet i Turkiet och en bror är, på egen hand, asylsökande i norra Sverige.
Hon fortsätter att rapportera om det som händer i Afghanistan just nu.
Hur går det till, du bor ju i Sverige?
– Jag har mina källor. Som jag självklart inte kan avslöja. Men vi har kontakt bland annat genom krypterade kanaler.
Som den välkända journalist hon är, har talibanerna antagligen kunskap om vilka hennes vänner och kollegor är?
– Ja, man måste vara beredd, medger hon igen.
Beredd på att fängslas, torteras, dödas.
Våldet har egentligen inte hindrat henne i arbetet, förrän det talibanska maktövertagandet helt gjorde det journalistiska arbetet omöjligt.
– Förut kunde pappa säga åt mig att stryka i sådant jag ville berätta, att inte ta upp vissa ämnen, att inte alltid gå till jobbet. Ibland, men inte alltid, tog jag hänsyn till det.
Hon kommer från en medelklassfamilj med i grunden traditionella värderingar. Pappan har arbetat inom kommunal förvaltning, mamman har varit lärare. Vad som kommer att finnas för dem i Sverige, vet ingen av dem ännu. Bara att de tre systrarna nu får gå i skola.
– Vi lever ju i en helt annan frihet här. Den vi vill ha i Afghanistan! Det är tryggt och härligt. Så jag är här rent fysiskt, men själsligen är jag kvar i Afghanistan, mitt land.