Hania Rosenbergs porträtt visas i utställningen "Fading stories" i Uppsala domkyrka.
Citatet kommer från Hania Rosenberg som är född 1934 i Oświęcim, den ort i Polen som 1 september 1939 fick namnet Auschwitz. Hon överlevde Förintelsen tack vare att hennes mamma fick henne ur gettot genom att lura vakten. Hania sprang för livet och så småningom in i famnen på en okänd polsk kvinna som gömde henne under sin stora sjal.
– Min mamma var en handlingens kvinna. Eftersom hon var lång, blond och talade tyska, kunde hon etablera kontakt med soldater i Wehrmacht (den tyska krigsmakten), som stod i de randiga vaktkurerna vid grinden till gettot, många av dem ville inte alls vara där. Där och då, när mamma kastade ut mig från gettot, startade mitt andra liv. Jag känner en stor tacksamhet och vördnad mot familjen som tog emot mig, att de vågade med risk för egna liv och utan betalning. Det är en komplex historia, inte som att adoptera ett barn, det är också att göra motstånd mot ockupanterna, säger Hania Rosenberg.
Hon var nio år och kom till sin barnflicka Magda och en icke judisk familj på en gård med höns och grisar. De hade ägg och mjöl, men grisarna kunde de inte slakta, tyskarna räknade djuren två gånger om året. Familjen ordnade falska papper till henne, hon stod som en kusin till de andra barnen och fick namnet Marisha, Maria. Men det fanns grannar som visste vem hon var och gärna skulle ange familjen. Om det hade hänt hade tyskarna skjutit alla, berättar hon. Av den anledningen fick Hania Rosenberg tillbringa dagarna i källaren. I skydd av mörkret fick hon komma upp och på natten sov hon i samma säng som flickorna i familjen.
Vi talas vid på telefon, men det är inte som en vanlig intervju. Hur lång tid den än tar går det inte att avbryta henne, det får ta den tid det tar.
– Kriget hade pågått i nästan fyra år när vi såg röken från Auschwitz. Jag kommer ihåg lukten, vi kände av den när vinden låg åt vårt håll. Ingen sa ett ord om det, man behövde inte prata om det, alla visste vad som pågick, säger hon.
Den 27 januari 1945 befriade de sovjetiska trupperna fångarna i Auschwitz.
– Jag kommer ihåg december året innan, de var i byn och kikade runt på gatorna, men nästa gång de kom var den 27 januari. De kom några timmar innan gryningen och var där till långt in på dagen. Jag var lika glad som ryssarna som drack vodka, säger Hania Rosenberg och det hörs genom telefonen att hon ler.
Sanna Sjösvärd med två av kvinnorna som porträtteras i utställningen "Fading storie", Zsuzsanna Reisch och Kate Wacz.
Som befriad kom Hania Rosenberg till ett läger för föräldralösa barn i en gammal kurort för tbc-sjuka. Hon var själv smittad och svårt sjuk. Det var där som hennes mamma hittade henne med hjälp av Röda Korset. I augusti 1946 kom hon till Sverige och fick återförenas med henne. Mamman överlevde både Auschwitz och Ravensbrück och kom till Sverige med de vita bussarna. Hanias pappa avrättades i Auschwitz.
Hania Rosenberg säger att hon aldrig var rädd som barn. Att hon på något sätt accepterade situationen och kände sig trygg i den familj hon kom till efter flykten från gettot. Nu när hon är 89 år kommer tankarna. Hon kan tänka på speciella situationer som i backspegeln kan ha varit farliga men som de ändå klarade sig ur, tillsammans. Även om hon inte rest tillbaka, hon skulle inte må bra av det säger hon, så har hon kvar kontakten med alla som lever.
20 överlevare från Förintelsen porträtteras med korta citat under bilderna. Via en qr-kod finns långa inspelade vittnesmål från människorna som porträtteras. Besökarna kan lyssna på dessa via egna lurar i sin egen mobil.
– Jag kan bli rädd nu, men då var jag inte det. Med min svagare kroppsliga kapacitet tar minnena ibland överhanden. Det märks på att jag inte sover. Jag är uppe på nätterna och äter och kommer ihåg händelser, ansikten, ageranden, och jag minns mig själv som ganska passiv. Det kommer tillbaka nu, ibland med en oerhörd kraft. Om jag var en normal människa kanske det skulle vara deprimerande, men det är en styrka för mig att jag varit med om det. De flashbacks jag upplever i tankarna och verkligheten ger mig styrka att fortsätta berätta för den som vill lyssna.
Men Hania Rosenberg står inte utan farhågor för framtiden.
– Jag tror att Sverige är sen på bollen med den så kallade öppenheten. I dag kan man använda ordval som distanserar människor av annan etnicitet eller kultur och minoriteter. Det gör mig vaksam och eftertänksam. Jag rekommenderar alla att läsa FN:s konvention om mänskliga rättigheter och värdera sin egen inställning.