Illia Ponomarenko är försvars- och säkerhetsreporter på tidningen Kyiv Independent. Han har rapporterat om kriget sedan det startade, och är också på plats i bland de stridande i Donbas.
Det är natt, någon gång under krigets första vecka, och i flödet passerar en post från en journalist i Ukraina. Han beskriver enkelt och rakt hur han sitter och dricker whisky med is och ser ut över den mörka gatan utanför. Flyglarmet viner och han avslutar med frasen “Jag kommer aldrig att förlåta dem för vad de gjort mot det Kyjiv vi älskar”.
Svaren är så gott som samtliga skrivna av människor som inte känner honom. Alla är stödjande: håll ut, när allt detta är över kommer jag till Kyjiv och bjuder på ett glas, leve Ukraina! Meddelanden från Hongkong och Toronto, flaggor och solrosor, hundratals och åter hundratals. Så småningom börjar jag gråta. Vad är nu detta?
En drink, en storstad, en ensamhet. Det kunde varit jag, just jag, tänker jag och tusentals andra. Jag gråter kanske av förtvivlan eller melankoli, kanske av ilska och rädsla, kärlek och rättrådighet, fyll i själva alltefter läggning. Mot en sådan storm går det inte att värja sig, och så föds ett känslofoster som kallas solidaritet, och solidaritet manar till handling.
Ibland är handling enkelt. Att slänga ner ett rep till någon som ramlat i en brunn är ett lätt beslut. Men handling kan också vara väldigt komplicerat – om det finns miljontals brunnar och situationen kräver att miljontals människor under stora svårigheter ska kasta miljontals rep. Då kallas handlingen för politik.
Mottagandet av ukrainska flyktingar ser delvis annorlunda ut än senast en stor flyktingström stod vid gränsen. Samma länder som förra gången rullade ut taggtråd och sköt skarpt har nu ordnat filtar, mat och sängplatser. Genom samma Tyskland där de syriska flyktingarna vandrade till fots transporteras deras ukrainska olycksbröder och olyckssystrar gratis på järnvägarna. Ett EU som förra gången splittrades står denna gång enigt.
Men hur vackert det än är att en hel kontinent spontant visar sin solidaritet, så måste vi ändå fråga oss vad skillnaden är, och i det vill jag återvända till journalisten i Kyjiv. Trots att vi inte känner honom alls, så är vår solidaritet snabbare väckt och starkare utvecklad för att han dricker whisky, och för att han skriver på fläckfri engelska. Så pass reflexmässig är denna reaktion att det enkelt går att göra politik på den, den gör nämligen politiken okomplicerad.
“'Alla människors lika värde' är en av de mest förljugna fraserna, men också en av de dyrbaraste", skriver Harald Hultqvist.
Få politiker till vänster om SD vågar lufta dessa mekanismer offentligt. Undantag finns dock, som den moderata riksdagsperson som slängde ur sig bisatsen om att “det är fullt naturligt att vilja hjälpa länder, kulturellt och geografiskt nära, mer än länder från andra sidan jordklotet.”
Problemet med detta uttalande är inte dess retoriska slingrighet eller att avståndet till Nordafrika är kortare än till Donetsk. Problemet är att det är sant. Låt oss föreställa oss att journalisten på väldigt knagglig engelska skulle beskrivit hur han satt i en belägrad stad och tuggade khat och såg ökensolen dallra över den sandiga gatan. Igenkänningsfaktorn, empatin och därmed viljan till politik skulle hamna strax över nollstrecket för de flesta européer. Inga gillamarkeringar där. Först när drunknade barn flyter upp på stränderna går det att göra politik, ett litet tag.
“Alla människors lika värde” är en av de mest förljugna fraserna, men också en av de dyrbaraste. Det går inte att låtsas som om min mamma är lika mycket värd för mig som en människa jag inte känner, även om den personen bara bor en bit nedför gatan. I vardagen värderar jag vissa högre och handlar därefter. För att inte tala om när bomberna börjar falla här, då kommer jag helt irrationellt att försöka rädda min familj, inte mannen på gatan. Så mycket för allas lika värde.
Amaka Chibugo berättar om rasismen vid gränsövergången Medyka i södra Polen. "Bussar åkte gratis, men vi svarta fick inte åka med. De sa att den var till för 'deras folk', och knuffade ut oss om vi försökte gå på", sa hon till TT.
Men det där är den enskildes beslut, och som vi sett går sådana inte alltid att överföra till politik. Låt oss försöka – vill vi hellre att skattepengarna ska gå till en vägtunnel i Härjedalen eller en i Gambela, om valet stod helt exakt mellan just dessa? De flesta svenskar har aldrig varit i varken Härjedalen eller Gambela, men visst känns det ändå mer naturligt att för svenska pengar bygga väg för svenskar än att göra det för etiopier. Även här råder närhetsprincipen, om inte biologiskt så just “kulturellt och geografiskt”, som moderaten sa.
Så låt oss inte heller låtsas att ukrainare och syrier är lika mycket värda. Det är de inte, åtminstone inte för oss. Låt oss erkänna och uttala de värderingar som gäller i praktiken, i politiken. Det låter väl rationellt och bra, nu utgår vi äntligen från verkligheten när vi diskuterar …
Det är bara det att när denna erkända närhetsprincip väl tillåts ta plats så beter den sig besvärligt. Hur upprättar vi skalan? Den egna familjen och bekantskapskretsen går väl att rangordna, och kanske även bilkörande härjedalingar och whiskydrickande ukrainare. Men var på skalan hamnar israeliska hemmafruar, indiska bankirer och colombianska byggnadsarbetare? Var hamnar vår khattuggande journalist i den där heta och sandiga staden? Det den gräsliga verkligheten visar är att när det görs politik av det hela, så hamnar vissa inte ens långt ner på värdeskalan, de hamnar utanför. Människovärdet sätts till noll, och politiken utformas för att kasta tillbaka människor i brunnen. En okomplicerad handling.
Harald Hultqvist är författare och bokhandlare från Uppsala.
Att kodifiera närhetsprincipen är bokstavligen livsfarligt, och här kommer det dyrbara in. Jag tycker nämligen att vi ska låtsas. “Alla människors lika värde” kan vara mer än bara en förljugen fras. Som människor och mänsklighet står vi alltid på den moraliska ruinens brant, så det gäller att hugga tag i de trädrötter vi kan nå. Hur mycket vi än ljuger för oss själva, så påvisar “alla människors lika värde” även i allra värsta fall att alla människor har ett värde. Ingen kan hamna utanför skalan.
Då blir frasen dyrbar. Då kan vi göra motstånd, i oss själva eller mot andra, när någon är på väg tillbaka i brunnen. Vi kan mobilisera kraft att kasta ner rep, miljoner om det behövs, till vem som helst. Vi kan tvinga de där futtiga orden att vara lika mycket lögn som ledstjärna. Kanske kan vi rädda våra barn innan de drunknar, gråta lika mycket i öknen som på nattliga gator, och göra politik av det bästa vi har inom oss.
Harald Hultqvist, är bokhandlare och Uppsalaförfattare. Hans senaste bok är "Brevet från Kongo" (Ruin).