Recension
Jonas Bonnier
Knutby
Albert Bonniers Förlag
Det har snart gått femton år sedan löpsedlarna fylldes om dramat i Knutby. Fortfarande framstår det makabra händelseförloppet som en gåta, en gåta som Jonas Bonnier i romanform gräver ned sig i med sin senaste bok. Det brukar sägas att historien som utspelades 10 januari 2004 inte skulle gå att få igenom som idé i en deckare. Den skulle ha känts som alltför krystad och konstruerad, som osannolik. Dessvärre verkar den ju vara sann.
Ödet ville att jag för någon vecka sedan lunchade med Sven-Olof Ahlgren, UNT-fotografen som var först på plats efter mordet, samma dag som Bokens Dag i Uppsala där Jonas Bonnier berättade om boken. Så jag blev rejält påmind om själva dramat precis när boken anlände. Bra att bli lite uppdaterad, åren har ju ändå gått.
Jonas Bonnier har valt fiktionen, i romanform. Alla har andra namn liksom många av platserna. Däremot har han i stort sett följt vad som har hänt och hur, med fiktionens rätt till vissa tillägg och avdrag. Det har skrivits flera böcker om det hela, radio- och tv-program gjorts och en dokumentär serie håller på att spelas in för strömningskanalen HBO. Så vad är det som Jonas Bonnier tillför?
Svaret är människorna. Han tränger inkännande in bakom rubrikerna och ger oss känslorna, de inre monologerna. Man känner riktigt hur de utsatta trampar omkring i det gungfly som hela det kvasireligiösa fikonspråket och den påstått kristna miljön utsätter dem för. I Knutbys Filadelfiaförsamling pågår en maktkamp och oskyldiga får sätta livet till. Det skulle utgå ”en eld från Knutby” som skulle frälsa världen i de yttersta dagarna. I många fall är det egentolkade drömmar som får sätta agendan.
Bonnier lyckas ändå få läsaren att om än inte förstås känna sympati med alla så empati. De inblandade framstår som så insyltade i en slags sagovärld där de inte kan se verkligheten. Deras öden griper verkligen tag i en i den här framställningen.
Det går egentligen inte att riktigt fatta att vuxna utåt sett mentalt friskförklarade människor kan tro på allt detta mumbo-jumbo. Giftermål med Jesus, Guds ord på sms, världens undergång, det underbara med att dö (”gå hem till Gud”) och så vidare. Helge Fossmo (här Sindre Forsman) må ha dömts men hela församlingen var i någon mån medskyldig.
Men lite klokare känner man sig ändå efter läsningen av ”Knutby”. Och omskakad igen.