"Och det måste inte bli tungt för att det handlar om döden, det går att bli påmind om den med värme", säger Jani Lohikari som numera bor i Farsta.
På en gata i Vattholma växte en grupp musikintresserade barn upp under 80-talet. Det var bröderna Jani och Marko, Britta i huset intill och Micke, fylld av funderingar. Som 15-åringar spelade de i band på Genomfarten och på musikfestivalen Katterocken i Uppsala.
Britta Persson blev något av en popstjärna och även Marko Lohikari arbetar som musiker, medan Jani Lohikari är dramatiker.
Men Micke tog sitt liv när han var 28 år.
– Han var min bästa barndomsvän, vi gjorde allt tillsammans. Jag minns att någon sade att de aldrig mött en mer närvarande människa än honom. Han var verkligen det, lyssnade och var nyfiken. Och han var så oerhört snäll, berättar Jani Lohikari.
När den konstnärliga ledaren för Parkteatern, Josefin Rosales, ville göra Kristian Gidlunds bok "I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början" till teater, tog hon kontakt med Jani Lohikari.
Samtidigt som Jani Lohikari sörjde Mickes död drabbades den 28-åriga författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlund av obotlig cancer.
– Jag var inte rädd för att skriva om det här, snarare blev min sorg en ingång i texterna och det blev lite som att Kristian var närvarande för mig såsom Micke alltid är närvarande. De som har dött finns alltid kvar. Så jag läste och skrev, och Kristian var på något sätt bredvid mig, fastän jag aldrig träffat honom, säger Jani Lohikari.
Kristian Gidlund, som dog 29 år gammal efter att ha drabbats av cancer i magen. Under våren spelas berättelsen om hans sista två år på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Utöver nypremiären av "I kroppen min" är han under våren aktuell med två pjäser till. "Jorma heart, Jorma soul" och "Jag som var så rolig att dricka vin med".
Men i 80-talets Vattholma visste Jani Lohikari ännu ingenting om manusförfattande.
Då var han pojken, som slutat prata finska för att göra rätt för sig i skolan. Tvåspråkighet var inte eftertraktat på 80-talet, så arvet efter sin morfar och pappa fick han lägga åt sidan. De kom båda till Sverige från Finland, den första som krigsbarn, den andra för jobb och kärlek.
Jani Lohikaris barndomsvän Micke påminde honom mycket om Kristian Gidlund. Bland annat var de båda trummisar i sina barndoms band. Micke i "Fem flummare i en trerummare" och Gidlund i bandet Sugarplum Fairy som han hade tillsammans med bröderna Norén i Borlänge.
– När jag var liten förstod jag inte vad skrivande kunde vara. Jag tyckte mycket om det, men jag trodde att de som var bra på att skriva var de som skrev rätt. Och jag fick alltid väldigt många rödmarkeringar i mina böcker.
Jani Lohikari tror dock att rödpennan hade betydelse för den framtida karriären för det blev ett talat språks egenheter som kom att intressera honom. I tal behöver ett språk inte vara korrekt som i mellanstadiets skrivbok, förklarar han.
I dag kallar han sig för den typiska sverigefinnen som spenderat somrarna på andra sidan Bottenviken och grämer sig över att finskakunskaperna stannade av i sjuårsåldern.
– Det är väl det som är mellanförskapet? Jag flyttade till Helsingfors ett år men insåg där hur svensk jag var, det är som att jag känner mig hemma i båda länder, men samtidigt inte.
Jorma, huvudkaraktären (spelad av Kalled Mustonen) i Jani Lohikaris senast pjäs för teaterkollektivet Kaveri.
I Kaveri-kollektivet samlas konstnärer som skapar scenkonst om den sverigefinska minoriteten. Tillsammans med dem har Jani Lohikari tidigare gjort "Finska för invandrare" (2022) och under våren spelar de dramakomedin "Jorma heart Jorma soul" som turnerar runt i Sverige.
Dramat kretsar kring trubaduren Jorma som söker sin kärlek genom en Sverigeturné präglad av karaoke och dansband. Musiken i pjäsen står storbrodern Marko Lohikari för.
– Mycket av det som finns med är det vi såg på Viking line när vi var små, jag och min bror. Vi åkte alltid till Åbo eftersom det var billigast, och båten gick på dagen. Vi brukade titta på hela programmet av underhållning, vi såg en hel del trubadurer.
Jani Lohikari är utbildad i film vid Fridhems folkhögskola, film och dramatik vid Biskops Arnö och dramatiker och dramturg vid StDH, tidigare Dramatiska Institutet och nu kallat SKH.
Under resorna lärde de sig om nyansskillnader mellan finländare och svenskar. Exempelvis tog sig karaoken uttryck på helt olika sätt. Den finska var introvert, nästintill terapeutisk, medan svenskarna sjöng för att skapa feststämning, gärna i grupp.
Både huvudkaraktären i "Finska för invandrare" och Jorma påtalar också ett sorts mörker i det finska. Vad är det?
– Ja, Jorma säger att dansbanden i Sverige är ganska bra men att de saknar mörker, det han menar är den finska livserfarenheten. Det finns lite mer smärta och svärta i det finska, säger Jorma. Och det tror jag stämmer.
Rebecka Åhlund, författare och journalist som skrivit självbiografin "Jag som var så rolig att dricka vin med". Under våren spelar Riksteatern pjäsen med Sylvia Rauan i huvudrollen.
Sylvia Rauan i rollen som Rebecka Åhlund på Riksteatern.
Mörkret skulle man kunna se som den gemensamma nämnaren för vårens pjäser. Men Jani Lohikari tycker snarare att det är karaktärernas funderande som förenar dem. De reflekterar alla över sin existens, Kristian, Jorma, liksom Rebecka Åhlund i "Jag som var så rolig att dricka vin med".
Den teaterföreställningen bygger på journalisten och författarens självbiografiska bok med samma namn från 2019. I Åhlunds frilansande liv i London, omgiven av familj och vänner, började hon lära sig att gömma vinflaskorna – och skadorna hon fick av att ramla på fyllan.
– Jag tänker att det är en historia som många kan känna igen sig i, även om man själv inte ha problem med just alkohol. Snarare handlar den mycket om jakten på att sätta guldkant på vardagen, att uppnå lycka och mening. Den jakten tror jag inte att jag är ensam om att också känna.
På samma sätt söker även Kristian svar på existentiella frågor i "I kroppen min".
– I texterna studsar det fram och tillbaka mellan försoning med döden och viljan att fortsätta leva. Med en konstant fråga om "varför händer det här mig".