Kulturdebatt
Musiken representeras av Uppsala Konsert och Kongress, biblioteket av ett stadsbibliotek plus flera filialer i stan, teatern av en stadsteater, visserligen sekundärt tillkommen i Folkets Hus, kulturhistorien av ett museum, Upplandsmuseet, ett länsmuseum som kom till sist av alla länsmuseer i Sverige.
Varför sitter då konst och kultur så trångt i Uppsala? En viktig anledning är universitetet, stadens kulturella rykte är redan garanterat (OBS! bara utåt), sedan 1477 då universitetet grundades. Det är inte utan att man lätt kan känna ett mindervärdeskomplex inför den kolossen. Här kan jag inte räkna upp allt det som universitetet tillför Uppsala, det är alltför bekant för att behöva nämnas.
En annan viktig anledning är att Sveriges huvudstad med ett rikt kulturutbud, ett dito utbud av butiker och varuhus och allt som en huvudstad har, befinner sig på 40 minuters avstånd från Uppsala. Det är bra att kunna åka till Stockholm för att kunna köpa något fint eller besöka till exempel Nationalmuseum eller Moderna museet. Negativt är att kommunalt anställda tjänstemän, skådespelare och andra ibland bor i Stockholm och bara åker hit för att arbeta. En stark, lokal känsla för staden har då svårt att uppstå.
En tredje viktig anledning till problemen är, att många tjänstemän och politiker i Uppsala inte är härifrån. Hemma för dem är Eksjö eller Boden, någon annan plats i landet eller något fjärran land. De har kommit hit som studenter, efter examen fått arbete här och därför blivit kvar. En hemmahörighet med allt vad det innebär av identifikation med Uppsala har då svårt att klappa i bröstet.
Bebyggelsen i Uppsala uttrycker på ett övertydligt sätt de två åsidornas karaktär. I väster ett stort antal byggnader, ritade både då och fortfarande av framstående arkitekter, Universitetshuset, Ekonomikum med flera. På östra sidan har kulturen fått två eller ska vi säga tre representativa byggnader. Ett magnifikt stadsbibliotek 1941 på Östra Ågatan 19 ritat av Gunnar Leche. Det blev stilbildande för en rad stadsbibliotek i Sverige. När det blev för litet byggdes ett nytt, fint bibliotek ritat av Carl Nyrén. Till all lycka fick vi så, för ett antal år sedan, ett konserthus.
Universitetet river inte, men det gör Uppsala. 80 % av bebyggelsen i centrum revs mellan 1958 och 1978. Den värsta synden den gången var Dragarbrunnsgatan. Med sina låga hus med verkstäder, små butiker och caféer representerade gatan småföretagarnas Uppsala. Men det fick inte bevaras, det närmast skämdes man för. Låg standard och utedass. Bevarat och upprustat skulle det ha blivit en historiskt intressant pärla i vår stad.
Under decennierna kring förra sekelskiftet blomstrade en rad industrier som Nymans verkstäder med cyklar eller de två stora kvarnarna. Man skulle kunna tro att de förmögna direktörerna formade en framträdande societet i Uppsala. Men nej! Som påpekats hukade de inför universitetet. De kunde inte med stolthet verka för ett konstmuseum, som i sin tur fick ta emot konstdonationer, så som det har varit i Gävle, Norrköping med flera städer. När Lindorm Liljefors skänkte en stor samling på 60 verk av Bruno Liljefors, blev universitetet mottagare av donationen, inte staden. Det nu enda rimliga är, att om Uppsala vill leva upp till sina anspråk som en kulturstad värd namnet, äntligen bygger ett ändamålsenligt konstmuseum.