Det är Institutet för språk och folkminnen som uppmanar alla som varit med om eller hört talas om övernaturliga händelser att fylla i ett formulär via hemsidan isof.se/spoken. I institutets arkiv finns redan samlingar med tusentals beskrivningar av möten med spöken och andra övernaturliga väsen från andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.
– Vi var nyfikna på hur det ser ut i dag, vad som har förändrats och bestämde oss därför för att göra en inventering. Bara under första veckan fick vi in ett 30-tal svar, berättar Tommy Kuusela, forskningsarkivarie, som i grunden är fil.dr. i religionshistoriker och extra intresserad av trosföreställningar.
Det allra första bidraget kom från Uppsala.
– Det var en kvinna som berättade att hon upplever märkliga saker i sin lägenhet i Fålhagen. Hon menade att någon eller något finns där, troligen en spökande kvinna, som vid ett tillfälle tryckte ned henne i sängen nattetid. Hon uttryckte det som att det finns en oförklarlig och obehaglig närvaro som hör till själva lägenheten.
Planen är att frågeformuläret på hemsidan ska vara öppet i ett halvår. Materialet ska ingå i ett större projekt, "Folktrons väsen, igår och idag", där förändringar över tid och rum undersöks i förhållande till föreställningar om övernaturliga väsen, inte minst i samband med urbanisering. Det ska i sin tur utmynna i en bok och även ge stoff till vetenskapliga artiklar.
Tommy Kuusela anser att den urgamla tron på spöken och övernaturliga väsen lever och frodas än i dag. Vi kanske inte är riktigt så rationella och moderna som vi tror.
– Det är det som är så intressant. Vi såg det senast för några år sedan när clownskräcken dök upp och spreds över världen. Många, inte minst barn, blev väldigt skrämda. Samtidigt betedde sig många vuxna väldigt irrationellt. Som att clownerna dök upp efter mörkrets inbrott som svampar ur jorden. Var höll de hus innan dess? Ingen såg dem så länge det var ljust.
Och på 1970-talet poppade det upp berättelser om varulvar och mumier som varit synliga i svenska städer.
– Det var samma mönster som med clownerna. Polisen tvingades rycka ut på larm och medierna hängde på, säger Tommy Kuusela.
Enligt honom finns både likheter och olikheter mellan dagens trosföreställningar och det gamla bondesamhällets.
– Ett av syftena med studien är att jämföra gamla berättelser med nya. Förr spelade kyrkan en stor roll och hade ett mer direkt inflytande på spökberättelserna. Det var till exempel viktigt att komma i vigd jord. Eller att om en mor dödade och i lönndom grävde ned ett spädbarn kunde det i sin resultera i en skräckinjagande myling (gengångare). Kristna symboler och bibelord skyddade mot de döda. Sådant förekommer inte i dag, eller är åtminstone ovanligt.
Numera är många av berättelserna tydligt influerade av skräckfilmer. Många väsen är aggressiva och vill ont. Men i andra änden av skalan finns återkommande besök av döda släktingar eller familjemedlemmar. De upplevs vilja vaka över oss och skänker därför en viss trygghet.
Hur ser då Tommy Kuusela själv på saken? Nja, han är skeptisk och beskriver sig själv som agnostiker i trosfrågor. Han tror inte på spöken förrän motsatsen är bevisad. Fast när han får höra de ord som brukar tillskrivas Mark Twain ler han igenkännande: "Jag tror inte på spöken men jag är rädd för dem".