Artisten Lisa Nilsson var den 13 januari i riksdagen för att ställa politikerna till svars kring hur de hanterar kulturarbetarna när pandemin gör det svårt att leva på sitt jobb.
Det är onsdagen den 12 januari. Artisten Lisa Nilsson sitter besöker riksdagen tillsammans med andra kända kulturnamn. Efter att de senaste restriktionerna har gjort det ännu svårare för kulturarbetare att utöva sin verksamhet, väntar hon och många andra på någon form av signal på att politikerna ser att kulturarbetarna får allt svårare att överleva ekonomiskt.
Hon försöker också förklara för både politiker och allmänhet vad kulturarbete är: "Det handlar inte om några glada roliga, hobbyarbetare som är så jävla lyckliga över att få lite uppmärksamhet. Det handlar om människor som har jobbat hela sina liv med otroligt stor yrkeskunskap. Vi tvingas hela tiden bevisa oss som att vi gick i skolan fortfarande, efter 30 år som företagare."
I sina sociala kanaler får Lisa Nilsson läsa att hon borde söka "riktiga jobb". Den diskussionen dyker ofta upp när det kommer till kultarbetarna. Vad är det som skapat bilden av att kulturarbetare inte är riktiga arbetare? Varför är det så svårt att få kulturell kompetens sedd som riktig yrkeskunskap? Och hur ska kulturarbetarna kunna överleva när deras levebröd uppfattas som en hobbyverksamhet?
Mathias Cöster, lektor och docent i industriell teknik vid Uppsala universitet, har varit med och startat en ekonomutbildning med inriktning mot Liberal arts på Campus Gotland. Han menar att en del i varför politiker och allmänheten har svårt att förstå kulturens verklighet är för att mycket av det kulturen gör inte är mätbart.
– Kultur är viktig för alla delar av samhället eftersom den ger människor en förmåga att förstå sin omvärld och att sätta saker i sitt sammanhang. I motsats till politiken ger kulturen inga färdiga svar. Politiken har fokus på att lösa praktiska problem nu och en liten bit framåt och då krockar politikens sätt att arbeta med kulturens.
Enligt Mathias Cöster, lektor och docent i industriell teknik vid Uppsala universitet, behöver kulturen mer långsiktiga stöd än näringslivet eftersom intäktsströmmarna ser olika ut.
Karin Inde, ordförande för organisationen KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), ägnar en stor del av sitt jobb åt frågan hur kulturarbetare ska kunna leva på sitt arbete.
– Under pandemin har kulturens sårbarhet blivit tydligare. Lisa Nilssons höjda röst var viktig eftersom hon visar på kulturens infrastruktur. Det finns en ”superstareconomy” i branschen där några få kan tjäna pengar på sin konst, medan de flesta kulturskapare stretar på utanför stjärnglans och stora inkomster. Under pandemin har det blivit smärtsamt tydligt att skyddsnäten inte finns där för oss. De flesta är egenföretagare och faller utanför de sociala trygghetssystemen som a-kassa, sjukförsäkring och pension.
Ett lokalt exempel på superstareconomy är en annan Lisa. Influensern och designern Lisa Anckarman drar in cirka 500 000 kronor i månaden före skatt. När vi ska boka tid för fotografering svarar hon:
– Jag sätter inte mitt eget schema, du får kolla med min assistent.
För bakom varumärket Lisa Anckarman finns det en hel stab som tjänar sitt levebröd – åtta konsulter och tre heltidsanställda, däribland hennes brandmanager som bestämmer vilka typ av jobb hon ska göra och vilka hon ska undvika eftersom de skulle kunna sänka hennes varumärke. Utöver det har hon bland annat klippare, filmare, koordinatorer, en ekonom och en assistent.
– Jag har stora utgifter för anställda. Många tror att när du jobbar som influenser så tar man typ selfies. Så är det inte. Jag går upp åtta på morgonen och börjar jobba och slutar ofta inte förrän efter sju på kvällen. Det är ingen martyrgrej, jag vill ha det så för att bli stor i branschen – för syns du inte så finns du inte. Och så vill jag också tjäna mycket pengar.
Medan Lisa Anckarman har spelat in en ny säsong av sin dokusåpa "Lisa och Henrik" i Thailand drar snålblåsten hårdare kring många av kulturarbetarna. Regeringens stödpaket är svårbegripliga, svårsökta och en stor del av pengarna var det aldrig någon som sökte eftersom det var för komplicerat, som fallet var med de tre miljarder som regeringen aviserade för evenemangsstöd under sensommaren 2021. Stödet kunde sökas av arrangörer och underleverantörer om ett evenemang varit tvunget att ställas in eller kraftigt begränsas på grund av pandemin. Problemet är att bara 65 miljoner av de 3 miljarderna har betalats ut i nuläget, och bidraget går bara att söka till sista mars. Risken är alltså överhängande att pengarna brinner inne.
På tisdagen 25 januari gick regeringen ut med att evenemangsstödet höjs så att de sökande kan få igen 90 procent av kostnaderna i stället för 70 procent som innan. Frågan är om åtgärden gör någon skillnad om bidragen ändå inte når ut. Kritiker har även påtalat att evenemangsstödet bara gäller större evenemang.
– Det vi vill se nu från regeringen, bortom alla tillfälliga krisstöd, är ett långsiktigt tänk när det kommer till hur kulturen ska kunna komma på fötter igen. På Irland utreder de just nu en treårig konstnärslön för kulturskapare i det här syftet och det är något Sveriges regering borde inspireras av, säger Karin Inde på KLYS.
Under hösten 2021 när mycket kulturell verksamhet drog igång igen, var det många kulturarbetare som redan tagit andra jobb och som aldrig kom tillbaka helt till kultursektorn. Det här är ett kompetenstapp och ytterligare en fingervisning om varför det behövs långsiktiga ekonomiska satsningar på kultursektorn enligt Karin Inde.
– Det finns i dag en enorm osäkerhet i att våga leva som professionell kulturskapare.
Enligt Mathias Cöster behöver kulturen mer långsiktiga stöd till skillnad från till exempel näringslivet eftersom intäktsströmmarna ser olika ut. Köparna kommer inte tillbaka på samma sätt som när det är en vara som tagit slut och sedan kommer tillbaka på marknaden. Människor tappar helt enkelt vanan att lägga pengar på konsertbiljetter och teater och den kan vara svår att återskapa. Han menar även att branschen själv måste bli bättre på att ta betalt.
– Medeltidsveckan på Gotland är ett bra exempel. Den har alltid varit gratis men när den öppnade igen 2021 efter att ha varit digital ett år, fick de som ville ta del av medeltidsmarknadsområdet köpa ett medeltidspass. Kultursektorn måste titta på olika sätt att ta betalt för att få en långsiktighet och inte luta sig mot att folk ska jobba gratis för att det är roligt att jobba med kultur.