På vandringen möter reportern Moa Fox nio förgrundsgestalter i kvinnorörelsen från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet.
Det är en perfekt dag för att vandra på kyrkogården. Solens strålar är starka men kyrkogårdens trädkronor låter skonsamt endast strimmor sippra ner på vandringsslingan som syns på kartan i mobilen.
På vandringen möter jag nio förgrundsgestalter i kvinnorörelsen från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet. Kvinnor som arbetade för flickors och kvinnors rättigheter, som kämpade för demokrati och rösträtt.
"Vad hade vi själva sagt och tyckt om vi varit med? Hade vi också agerat", säger skådespelerskan Moa Silén i ljudspåret. Jag får mig en tankeställare. Jag som i den här änden av tidssnöret oroar mig över vilket parti jag ska rösta på i höst, medan de i andra änden inte ens fick rösta.
Varje kvinna jag får höra om överraskar med sina respektive feministiska insatser och guldkorn. Bland andra Ellen Hagen som stod främst i ledet i arbetet för kvinnors rösträtt och som 1902 grundade Hagen Uppsala Kvinnliga Rösträttsförening. Läraren och skribenten Rosalie Olivecrona som tillsammans med jämnåriga Sophie Adlersparre startade Nordens första magasin för kvinnor, "Tidskrift för hemmet", en tidning som drev den tidens kvinnofrågor. Författaren och debattören Helena Nyblom som medverkat i utgåvor av sagosamlingen "Bland tomtar och troll". Eller juristen Eva Andén, som bland annat hade Astrid Lindgren som klient och som hjälpte henne till Danmark, där hon kunde föda sin son utomäktenskapligt utan att behöva uppge sitt namn.
Men det är en kvinna som jag särskilt fastnar för. En kvinna som på varje bild tycks ha något besvärat i sin blick. Hon heter Elsa Eschelson och var den första kvinnan i Sverige att disputera i juridik. Hon blev även Sveriges första doktor och docent. Efter drygt en minut in i presentationen, får jag veta att hon avled av en förmodad överdos av sömnmedel. Berättarrösten förklarar att hon som kvinna fick kämpa för att få jobb och tjänster inom det hon utbildat sig till och att det tog hårt på henne.
"Det har alltid funnits kvinnor som kämpat för lika villkor, och tiden för jämställdhet är ännu inte här", skriver UNT:s reporter Moa Fox efter att ha testat vandringen ”Förgrundskvinnor i kvinnorörelsen” på Gamla kyrkogården.
Till skillnad från andra museum har kyrkogården en nästan privat atmosfär, där jag kan få ro men också tid att ta in det jag hör och ser. Emellanåt bryter fågelkvitter in i pauser från ljudspåret. Det är något särskilt med att vandra och se gravstenarna framför sig och samtidigt höra livsberättelserna. Trots att det bekvämt nog finns möjlighet att se vandringen hemifrån, rekommenderar jag att gå turen på plats.
Ellen Hagen brann för kvinnors rättigheter. Hon föddes 1873 och var bland annat medgrundare till Landsföreningen för Kvinnans politiska rösträtt.
När Moa Silén läser de avslutande orden kan jag inte hjälpa rysa till: "När vi blickar bakåt i det förgångna är det lätt att fundera över vad vi ärver från de som gått före oss. Vad är det som påverkar samhällsutvecklingen? Lämnar avtryck? Kanske är det du?"
Och inte är det på grund av tankar om att jag personligen skulle kunna vara en revolutionär och samtidskritiker. Utan för att det alltid funnits kvinnor som kämpat för våra lika villkor, för att tiden för jämställdhet inte ens idag är kommen och för att det man en gång kämpat för och vunnit, inte nödvändigtvist är beständigt. Något vi ser exempel på i dagens USA med inskränkningarna i aborträtten.
Jag hoppas de kvinnor jag mött på vandringen och i mitt eget liv inte kämpat förgäves.