När vi kliver ur bilen långt ute på Bälinge mossar syns det lilla trähuset tydligt från vägen. Gräset är nyklippt och i ett av backstugans fönster utgör en bukett levande blommor färggrann kontrast mot högarna av multnande bräder därinne. Under bråten går det att urskilja en säng.
– Jag går aldrig in i övergivna hus. Det skulle vara som att begå våld mot själarna där, säger Eva Hallor, som i hela sitt liv har sökt upp platser där människor en gång levt men som nu står tomma.
Det är hon inte ensam om. Gruppen Övergivna platser på Facebook har över 260 000 medlemmar. Eva Hallor tror det handlar om att alla kan relatera till livets gång. Vid Mickelsbo kan hon nästan höra skratten från de barn som lekt här.
– Minst 31 barn har bott här mellan 1789 och 1946.
Trots att Eva Hallor har fotograferat åtskilliga ödehus är det bara Mickelsbo hon har gjort efterforskningar om. I vanliga fall brukar hon fantisera ut scenarier som skulle kunna ha utspelat sig på platserna. Hennes foton och tillhörande noveller finns i Facebookgruppen och i egenutgivna häften. Eva Hallor har också haft utställningar på temat.
– Det var på en utställning jag fick frågan om jag inte skulle ta reda på mer om något av husen.
Valet föll självklart på Mickelsbo. Eva Hallor har kommit hit i många år för att uppleva lugnet. Hon kontaktade markägaren Jakob von Engeström, som gillade idén och gav henne tillstånd att städa upp. Maud Henriksson, ordförande i Bälinge hembygdsförening, visade sig ha släktforskat på Mickelsbo och bistod med uppgifter.
– Den förste som bodde här hette Mickel Andersson. Jag ser honom framför mig och tänker att han är rödhårig och lite spjuveraktig.
Därefter har här bland annat bott en sockenskräddare och en timmerman. Eva Hallor pekar in i ett fönster där övervåningen syns. Den är mindre förfallen och har byggts till i ett senare skede. Om det är timmermannen Fredrik Gotthard Fredrikssons verk har hon dock inte kunnat utläsa ur rullorna.
– Det är inga rika människor som bott här. Om hertigar och mördare finns mycket nedtecknat men hur många har inte levt sina liv utan att lämna spår? Jag ville ge dem "15 minutes of fame" innan naturen äter upp Mickelsbo, säger Eva Hallor.
Bakom backstugan finns en jordkällare med ett höloft ovanpå. Det grånade höet kan mycket väl vara detsamma som den sista familjen i Mickelsbo sov på första natten när de flyttade dit 1944. Möblerna hade inte kommit fram än.
– Sonen Stig var tio år. Föräldrarna cyklade hit från Gimo och Stig och en syster hämtades vid tåget i Uppsala. Stig och systern Ingalill, som föddes här, är ännu i livet.
Förutom backstugan och jordkällaren finns två äldre husgrunder som antagligen inte skulle ha hittats om naturen fått några år till på sig. På en foderhägn i betong står fynd som gjorts, från rostiga konservburkar till handgjorda skor. När Eva Hallor petar lite i jorden hittar vi en stigbygel. Vid stugingången visar hon en flaska till hälften fylld med röd vätska och låter mig lukta. Körsbär.
– Antingen körsbärsvin eller likör, saft skulle ha blivit brun. Troligtvis är det två damer som brukade tillbringa somrarna här efter att sista familjen flyttat, som lämnat flaskan, säger Eva Hallor.
Juni 2019 nyinvigdes Mickelsbo som utflyktsmål och kulturminnesmärke. Bland gästerna fanns Ingalill, en kvinna vid namn Anne-Mari som bott här som barn och flera släktingar till före detta Mickelsbobor, till exempel Stigs dotter Helena.