På inbjudan av Uppsala kommun fick jag för ett och ett halvt år sedan en fristad i Sverige. Detta är möjligt genom ICORN, en oberoende organisation som erbjuder skydd åt förföljda författare och konstnärer från länder där yttrandefriheten är inskränkt. ICORN försvarar det fria ordet genom att ge förföljda kulturarbetare inom litteratur, musik, journalistisk, konst och film en tvåårig möjlighet att bedriva sitt skapande.
Landet Iran är i dag två fängelser: ett stort och ett litet. Det stora fängelset är en boning åt flera miljoner människor som lever i skuggan av diktatur, censur och förtryck. Det lilla fängelset har gett husrum åt författare, advokater, demonstranter och frihetskämpar. I mitt land var jag verksam som journalist, författare och förläggare. I dag har jag förmånen att skriva utan att behöva tänka på censur.
Efter de blodiga protesterna i Iran för några månader sedan, som skedde på grund av de ökade bensinpriserna och ledde till att hundratals människor dog, började vanliga människor att enas med frihetskämparna. Det var trots allt vanliga människor, barn och ungdomar som dödades under dessa protestdagar. Det gjorde att deras anhöriga förvandlades till regimens nya fiender.
Nu, efter ett och ett halvt år som gäst i Sverige, har jag ägnat min tid åt att lära mig svenska. Jag har haft turen att lära känna några svenska författare och journalister.
Som författare kan jag säga att eftersom iranier inte får uttrycka sig fritt, använder de ofta och gärna metaforer, liknelser och bildliga uttryck. Detta gör att det persiska skriftspråket blir mycket invecklat, medan det svenska språket, för mig, upplevs som ett mer enkelt och genomskinligt språk. Det kan hända att det avskalade skrivandet gör diktningen svår för de som är vana vid ett mer komplext språk.
Första gången jag träffade en svensk kvinnlig författare och journalist vars yrkesbakgrund liknade min, tänkte jag spontant på hur sociala, politiska och geografiska förhållanden – bortsett från arbetsuppgifterna – kan göra skillnad i livet. Jag reflekterade över om dessa faktorer på något sätt kunde resultera i någon kvalitetsskillnad hos författare och journalister med olika bakgrunder.
När en iransk kvinnlig journalist trakasseras av makthavare bara för att hon har försökt att försvara yttrandefriheten får hon inga beundrande blickar på sig. Snarare tvärtom. Enligt den politiska och traditionella definitionen av kvinnans uppgift så ska hon prioritera sin familj och sina barn. Således, om kvinnor hamnar i fängelse eller trakasseras för sin kamp för en bättre värld, får de ingen uppmuntran från andra.
Om iranska författare och journalister bestämmer sig för att fortsätta arbeta är de tvungna att följa statens riktlinjer och förbud. Annars kommer de att hamna i samma fängelse som regimens motståndare. Därför kan man säga att det första steget när det gäller censur tas av författaren själv. Med andra ord är författarna medvetna om riktlinjerna för skriftliga begränsningar och börjar censurera sig själva. De skriver inte det som är förbjudet att skriva; de vet ju att om de inte följer reglementet kommer deras verk inte att få publiceras eller så resulterar det i en fängelsevistelse.
Efter författaren står redaktören och korrekturläsaren näst på tur att censurera. När verket äntligen hamnar hos censurapparaten i hopp om att få tillstånd för publicering möter man trots detta ytterligare krav på censur.
De författare som inte följer dessa tyranniska lagar och försöker skriva om verkligheten hamnar antingen i fängelser, alternativt slutar skriva helt och hållet. De kan också välja att lämna landet.
Men det finns författare som väljer en annan väg. De fortsätter att skriva för att kunna överleva, men väljer att använda sig av ett symboliskt och metaforiskt språk för att förmedla sitt budskap. På så sätt erbjuder de sina läsare invecklade och svårbegripliga texter med dubbla betydelser.
I avsaknad av yttrandefrihet möter vi därmed ett nytt sätt att skapa, ett nytt koncept gällande språkliga symboler, metaforer och allegorier inom skriftspråket. Med andra ord: med hjälp av symboler och allegorier kan vi beskriva verkligheten på ett sätt som den iranska makthavaren har svårt att förstå. De dubbla betydelserna gör att censurapparaten inte kan sätta fingret på något att invända mot.