Förmodligen har inget annat instrument den bredd som gitarren har. Den kan användas på så många olika sätt och finns i så många varianter. Många av dem visades upp på årets upplaga av Uppsala internationella gitarrfestival där det på något vis ändå är sånginsatserna som sitter stadigast i minnet efteråt. Återkommer till det.
Den sextonde upplagan av festivalen efterlämnade något av en känsla av mellanår, kanske orättvist, kanske inte. Som vanligt var det många suveräna framträdanden och det bjöds på ögonblick av dallrande extas. Festivalen är som en enda lång hyllning till gitarren och spännvidden på konserterna var stor. Från den spröda och samtidigt kaxiga närheten i till exempel unga Stephanie Jones framträdande till den bullrande bombastiska och samtidigt jovialiska konserten med Freak Kitchen fanns en hel värld. Klaus Pontvik och Stefan Lövenius ska ha all hyllning för sitt oförtröttliga arbete med den här festivalen, som dessutom sätter Uppsala ordentligt på den musikaliska kartan.
Sången då? Jo, det kan kanske verka lite underligt att avsluta en gitarrfestival med en konsert där det vokala stod betydligt mer i fokus än gitarren, även om den förstås fanns med. Avslutningen på söndagskvällen med ”Romancero gitano” och ”Tangomässan Abrazo” var lite oväntad, även om det blev en trevlig kväll. Två Uppsalakörer, Canorus (tillsammans med utmärkte gitarristen Anders Emtell) och Allmänna Sången framförde texter av Federico García Lorca och gjorde det så där bra som stadens körer är kapabla till.
”Tangomässan Abrazo” av Yamandu Pontvik visade sig vara ett multiverk där orkester, kör och solist framförde en nio satser lång mässa. Två skickliga tangodansare, Andrea Kuna och Emmanuel Riquelme, visade sin ekvilibristiska konst till detta och fick till den sinnliga dimensionen. Verket innehöll, förstås, vacker och berörande tangoinspirerad musik (med Mikael Augustssons fina spel på bandoneon), där särskilt livsglädjen i "Gloria" smittade. Kristin Amparo hade en tuff roll i det stora register som solistpartierna hade och det blev lite ojämnt, även om hennes sköna scennärvaro gav en ytterligare dimension åt verket.
Hur som helst en mäktig avslutning på en festival som bjöd på många intryck. Främsta minnet för undertecknad blev Petra Hadens sång tillsammans med denna gång nedtonade Bill Frisell. Visst hade den konserten kunnat var lite mer välrepeterad men det fanns något magiskt där.
Spelglädje fanns i smittande överflöd. Yamandu Costas konsert var en höjdare, paret Cecilia Siqueira & Fernando Lima bjöd på show och kunnande. Veteranerna i Duo Four Hands bjöd in en stor samling gitarrister till sin söndagskonsert. Alla dessa kommande unga gitarrister lovade mycket gott för framtiden. Det lär inte vara något problem för herrar Pontvik & Lövenius att fylla på med artister i framtiden.
Möjligen blev flamencoeliten med Niño Josele, Sandra Carrasco och Robi Svärd lite för entusiastiska. Deras konsert drog iväg ordentligt, med lite onödigt långa jam i slutet.
Lägg till alla dessa workshops som festivalen hade. Där delade de mer fullgångna med sig av sitt kunnande till alla hugade, ivriga att lära sig mer. Utställarna var färre i år så de mest spektakulära gitarrerna lyste med sin frånvaro men det fanns massor ändå.
Och visst blir det väl en festival nästa år igen?!