Kulturdebatt
Några svar på frågorna kring kommunstyrelsens beslut att ”gå vidare” med Uppsala slott som en möjlig framtida plats för Uppsala konstmuseum gav knappast Erik Pelling (S) och Linda Eskilsson (MP) i sin debattartikel i Upsala Nya Tidning 15 juni. Däri har Tomas Klang och Staffan Lövgren helt rätt. I sin artikel 28 juni kallar de Erik Pellings och Linda Eskilssons skriverier för ”en rad märkliga uttalanden” om Jane Nilssons utredning. De konstaterar också att frågan om konstmuseet aldrig stått högt i kurs hos våra kommunpolitiker. Jag kan bara instämma, och erinrar mig den lilla debattartikel jag skrev i Upsala Nya Tidning redan 1991 (!) med rubriken "Gör Konstens hus till en valfråga"! Det var valår i Sverige, men inte blev det något hus för den hemlösa Uppsalakonsten. Frågan har manglats fram och tillbaka i flera årtionden och konsten flyttats från det ena provisoriet till det andra. Inte tyder detta på något nämnvärt konstintresse från våra politikers sida.
Nu tycks emellertid konstmuseet äntligen ha hamnat högt upp på dagordningen med utredningar och preliminära beslut i ämnet, senast med ett i spalterna formulerat löfte om en lösning till 2028. I dag har man stannat för två alternativ, ombyggnad av Slottet eller Kaniken, och alldeles räknat bort det enda radikala, en nybyggnad av ett för sitt ändamål utformat konstmuseum i kulturstaden Uppsala. Precis som musiken till sist fick sitt hus borde givetvis detsamma gälla konsten.
Det pågår en intensiv debatt i ämnet bland uppsalaborna, något som inte tycks beröra våra makthavare särskilt mycket. Om så var fallet borde frågorna jag ställt i Upsala Nya Tidning fått riktiga svar, inte bemötts med värdeladdade men intetsägande formuleringar som ”märkes- eller karaktärsbyggnad” om ett slott byggt på 1500-talet, beläget på stadens högsta punkt, exkluderade redan i sin slutna arkitektur, signalerande avstånd, makt och överhöghet. Slottet tillkom i en tid då monarkin Sverige hade en ståndsriksdag, och borde vara ”gefundenes fressen” för den som ville levandegöra stadens Uppsalas historia med Sturemord och tronavsägelse för att bara nämna två stora politiska händelser innanför de massiva väggarna. Turister lär efterfråga ett sådant museum.
Tveklöst är Uppsala slott en historisk karaktärsbyggnad, men inte lämplig för dagens och morgondagens konst med sin inkluderande, demokratiska attityd till publiken som ofta görs till medskapare i de konstnärliga processer som i dag kan innebära allt från objektlös konceptkonst till ljud- eller ljusinstallationer, vid sidan av mer traditionella tekniker som måleri, grafik, fotografi, skulptur, installation och performance. En konst som ofta gestaltar och diskuterar aktuella dagsfrågor såväl i samhället som i den enskildes privatliv. Hur menar Erik Pelling och Linda Eskilsson att den konsten ska passa innanför slottets fysiska och psykologiska exkluderande väggar? Förbi dessa ideologiska och mentala backar kan inga bergbanor i världen passera. Det är möjligen stadens många motionärer som ägnar sig åt backträning i slottsbacken som har glädje av geografin.
När det gäller en så viktig kulturyttring som samtids- och framtidskonsten är det uppenbart för alla som tar frågan om konst på allvar att den inte hör hemma på Slottet. När ska Uppsala äntligen få politiker som inser detta och är beredda att ge konsten ett värdigt hus?
Cristina Karlstam