Rackis, Är 1996. FrÄn 1970-talet fram till 1996 hölls över 3 000 konserter med artister frÄn hela vÀrlden i den lilla puben pÄ Rackarberget.
Det Àr mÄndagskvÀll och den lilla kÀllaren pÄ Rackarbergsgatan i Uppsala Àr fullsatt. Plötsligt stÄr en mörk gestalt pÄ scenen, svartklÀdd. Kvinnans djupa, mÀssande stÀmma sprider snart en lÀtt hypnotisk stÀmning bland ÄskÄdarna. I publiken stÄr en ung Uppsalatjej som Àr pÄ vÀg att fÄ ett minne för livet.
â Det var oerhört speciellt, inte minst nĂ€r hon presenterade "The End" som Jim Morrisons favoritsĂ„ng. Att de kĂ€nde varandra sĂ„ bra blev en stark insikt om att hon var en legend redan pĂ„ 60-talet. Nico var en fantastisk sĂ„ngerska med sin riktigt djupa kontraalt, sĂ€ger Kristina Hildebrand som dĂ„ var 20-Ă„rig student.
Flera Uppsalabor minns en lugn och finstÀmd konsert. Scenen var runt 30 cm hög och publiken stod tÀtt intill, men agerade vÀldigt respektfullt. Nico uppfattades som allvarlig och lite skör, men hade en stark aura och gav ett varmt intryck. Efter konserten hamnade Kristina backstage med bandet.
â Vi drack öl och snackade skit, men det var ett vĂ€ldigt professionellt band. Nico hade ett eget rum och nĂ€r hon hade gĂ„tt in och stĂ€ngt dörren, dĂ„ störde man inte. Men bandet knackade hövligt pĂ„ hennes dörr och frĂ„gade om hon ville signera affischer till mig och tvĂ„ vĂ€ninnor, berĂ€ttar Kristina.
Rackarbergspuben hade varit igÄng sedan 1976 och redan fÄtt ett rykte av att dra till sig vÀrldsnamn. Inom rÀckhÄll denna kvÀll Àr Nicos tramporgel, som publiken fÄr veta var en gÄva frÄn Patti Smith. Bredvid sitter keyboardisten James Young, senare författare till en prisbelönt bok om Nicos 80-tal.
"Nico var en fantastisk sÄngerska med sin riktigt djupa kontraalt", sÀger Kristina Hildebrand som var 20-Ärig student nÀr hon gick pÄ Nicos konsert.
â Jag gjorde hundratals konserter med Nico. Perioden kring 1984 handlade om att utveckla ett sound som skulle passa bĂ„de för liveframtrĂ€danden och inspelning. NĂ€r vi Ă„tervĂ€nde till England efter turnĂ©n i Skandinavien började vi arbeta pĂ„ "Camera Obscura" med hjĂ€lp av John Cale, berĂ€ttar James.
Albumet "Camera Obscura" (1985) blev Nicos sista, innan hennes död 1988. Producenten John Cale hade grundat The Velvet Underground tillsammans med Lou Reed 1964. Nico sjÀlv Àr kanske mest kÀnd som den blonda stilikonen som under en kort period var en del av just Velvet Underground.
â Nico var vĂ€ldigt öppen musikaliskt inom de ramar som hon sjĂ€lv satte, fortsĂ€tter James. Men det hade varit för mĂ„nga improviserade framtrĂ€danden med orepeterade musiker. Vi ville inte ha det vanliga ârock-kompetâ med gitarrer och bas, eftersom det lĂ„ste in Nico i en konventionell uniform.
Kristina Hildebrand framför ingÄngen till dÄvarande Rackis dÀr Nico spelade den 10 december 1984.
Nico föds som Christa PÀffgen i nazityska Köln 1938 och vÀxer upp i Berlins ruiner. Vid 16 Ärs Älder börjar hon tjÀna egna pengar som modell och flyttar till Paris, snart New York. ModellkarriÀren exploderar, men Nico har ambitioner inom film och fÄr bland annat en roll i Federico Fellinis "La Dolce Vita" ("Det ljuva livet") 1960. NÀr hon nÄgra Är senare trÀffar Andy Warhol Àr hon en superstjÀrna.
Warhol golvas av Nicos uppenbarelse och insisterar pĂ„ att hon ska fronta hans nya projekt. Hon fĂ„r dĂ€rför sjunga tre lĂ„tar pĂ„ den i backspegeln enormt inflytelserika âbananskivanâ, debuten "The Velvet Underground and Nico" (1967). Men konflikter uppstĂ„r och Nico tröttnar pĂ„ att vara en ytlig skyltdocka. Kompisen Jim Morrison frĂ„n The Doors uppmuntrar henne att skriva ner sina drömmar.
Med nyvunnet sjĂ€lvförtroende stĂ€nger Nico in sig pĂ„ sitt rum med en tramporgel, levande ljus och neddragna gardiner. DĂ€r komponerar hon samtliga lĂ„tar till sin andra soloskiva "The Marble Index" (1968). Inte bara hĂ„ret mörknar. Albumet klassas numera som ett mĂ€sterverk med ett fullstĂ€ndigt unikt uttryck â ett suggestivt och spöklikt sound som ingen dittills hade hört. Kanske inte senare heller.
"Jag gjorde hundratals konserter med Nico. Perioden kring 1984 handlade om att utveckla ett sound som skulle passa bÄde för liveframtrÀdanden och inspelning" minns James Young som skrivit boken "Nico: Songs they never play on the radio". Bilden pÄ honom Àr frÄn en konsert i Berlin 2008.
Det dröjde fram till det tidiga 80-talet innan Nicos egna alster plockades upp av andra som inspiration. DÄ av pionjÀrer inom gothrocken som Siouxsie and the Banshees, Joy Division och The Cure, senare av mer genreskilda artister som exempelvis Björk, Nina Persson och Anna von Hausswolff.
â Vi delade lĂ€genhet en period. Hon var en bohem som kunde vara otroligt krĂ€vande, men ibland var hon lĂ€tt att vara med. Var hennes mörker kom ifrĂ„n har jag bara teorier om, vi pratade inte om det. Jag minns henne ibland som en latmask och ofta som en unikt inspirerande konstnĂ€r, sĂ€ger James Young.
Som kompositör hade Nico en stark konstnĂ€rlig vision som hon genomförde kompromisslöst â nyskapande och genuint snarare Ă€n tillgĂ€ngligt och tillrĂ€ttalagt. SĂ„ var placerar vi henne i historien? Om Iggy Pop Ă€r punkens gudfader har Nico en rĂ€ttmĂ€tig plats som gothens gudmoder.