Rackis, år 1996. Från 1970-talet fram till 1996 hölls över 3 000 konserter med artister från hela världen i den lilla puben på Rackarberget.
Det är måndagskväll och den lilla källaren på Rackarbergsgatan i Uppsala är fullsatt. Plötsligt står en mörk gestalt på scenen, svartklädd. Kvinnans djupa, mässande stämma sprider snart en lätt hypnotisk stämning bland åskådarna. I publiken står en ung Uppsalatjej som är på väg att få ett minne för livet.
– Det var oerhört speciellt, inte minst när hon presenterade "The End" som Jim Morrisons favoritsång. Att de kände varandra så bra blev en stark insikt om att hon var en legend redan på 60-talet. Nico var en fantastisk sångerska med sin riktigt djupa kontraalt, säger Kristina Hildebrand som då var 20-årig student.
Flera Uppsalabor minns en lugn och finstämd konsert. Scenen var runt 30 cm hög och publiken stod tätt intill, men agerade väldigt respektfullt. Nico uppfattades som allvarlig och lite skör, men hade en stark aura och gav ett varmt intryck. Efter konserten hamnade Kristina backstage med bandet.
– Vi drack öl och snackade skit, men det var ett väldigt professionellt band. Nico hade ett eget rum och när hon hade gått in och stängt dörren, då störde man inte. Men bandet knackade hövligt på hennes dörr och frågade om hon ville signera affischer till mig och två väninnor, berättar Kristina.
Rackarbergspuben hade varit igång sedan 1976 och redan fått ett rykte av att dra till sig världsnamn. Inom räckhåll denna kväll är Nicos tramporgel, som publiken får veta var en gåva från Patti Smith. Bredvid sitter keyboardisten James Young, senare författare till en prisbelönt bok om Nicos 80-tal.
"Nico var en fantastisk sångerska med sin riktigt djupa kontraalt", säger Kristina Hildebrand som var 20-årig student när hon gick på Nicos konsert.
– Jag gjorde hundratals konserter med Nico. Perioden kring 1984 handlade om att utveckla ett sound som skulle passa både för liveframträdanden och inspelning. När vi återvände till England efter turnén i Skandinavien började vi arbeta på "Camera Obscura" med hjälp av John Cale, berättar James.
Albumet "Camera Obscura" (1985) blev Nicos sista, innan hennes död 1988. Producenten John Cale hade grundat The Velvet Underground tillsammans med Lou Reed 1964. Nico själv är kanske mest känd som den blonda stilikonen som under en kort period var en del av just Velvet Underground.
– Nico var väldigt öppen musikaliskt inom de ramar som hon själv satte, fortsätter James. Men det hade varit för många improviserade framträdanden med orepeterade musiker. Vi ville inte ha det vanliga ”rock-kompet” med gitarrer och bas, eftersom det låste in Nico i en konventionell uniform.
Kristina Hildebrand framför ingången till dåvarande Rackis där Nico spelade den 10 december 1984.
Nico föds som Christa Päffgen i nazityska Köln 1938 och växer upp i Berlins ruiner. Vid 16 års ålder börjar hon tjäna egna pengar som modell och flyttar till Paris, snart New York. Modellkarriären exploderar, men Nico har ambitioner inom film och får bland annat en roll i Federico Fellinis "La Dolce Vita" ("Det ljuva livet") 1960. När hon några år senare träffar Andy Warhol är hon en superstjärna.
Warhol golvas av Nicos uppenbarelse och insisterar på att hon ska fronta hans nya projekt. Hon får därför sjunga tre låtar på den i backspegeln enormt inflytelserika ”bananskivan”, debuten "The Velvet Underground and Nico" (1967). Men konflikter uppstår och Nico tröttnar på att vara en ytlig skyltdocka. Kompisen Jim Morrison från The Doors uppmuntrar henne att skriva ner sina drömmar.
Med nyvunnet självförtroende stänger Nico in sig på sitt rum med en tramporgel, levande ljus och neddragna gardiner. Där komponerar hon samtliga låtar till sin andra soloskiva "The Marble Index" (1968). Inte bara håret mörknar. Albumet klassas numera som ett mästerverk med ett fullständigt unikt uttryck – ett suggestivt och spöklikt sound som ingen dittills hade hört. Kanske inte senare heller.
"Jag gjorde hundratals konserter med Nico. Perioden kring 1984 handlade om att utveckla ett sound som skulle passa både för liveframträdanden och inspelning" minns James Young som skrivit boken "Nico: Songs they never play on the radio". Bilden på honom är från en konsert i Berlin 2008.
Det dröjde fram till det tidiga 80-talet innan Nicos egna alster plockades upp av andra som inspiration. Då av pionjärer inom gothrocken som Siouxsie and the Banshees, Joy Division och The Cure, senare av mer genreskilda artister som exempelvis Björk, Nina Persson och Anna von Hausswolff.
– Vi delade lägenhet en period. Hon var en bohem som kunde vara otroligt krävande, men ibland var hon lätt att vara med. Var hennes mörker kom ifrån har jag bara teorier om, vi pratade inte om det. Jag minns henne ibland som en latmask och ofta som en unikt inspirerande konstnär, säger James Young.
Som kompositör hade Nico en stark konstnärlig vision som hon genomförde kompromisslöst – nyskapande och genuint snarare än tillgängligt och tillrättalagt. Så var placerar vi henne i historien? Om Iggy Pop är punkens gudfader har Nico en rättmätig plats som gothens gudmoder.