Det började som ett examensarbete på Chalmers men växte till något mer. Arkitekten Frida Nerdal fortsatte sitt biografiprojekt om den bortglömda Elsa Sundling efter examen, med målet att presentera henne för en större publik.
– Vi var många som saknade kvinnliga förebilder och en mer nyanserad bild av “arkitekten” under utbildningen. Jag var själv intresserad av modernismen och fick veta att Elsa ritat 17 biografer i Paris, säger Frida Nerdal.
När hon började arbetet upptäckte hon snart att det saknades skriftliga källor som dagboksanteckningar och ritningar. Istället fick hon göra sig en bild av Sundling genom samtidens idéer, andras minnesord och tidningsartiklar där hon förekom som en folkkär person. Ambitionen har varit att visa att det går att berätta om en person som det inte skrivits så mycket om.
– Andra berättelser behövs för att förstå vilken komplex praktik arkitektur är. Kvinnor glöms lätt bort eftersom de främst ritade skolor, bostäder och vårdinrättningar; byggnader som inte haft lika hög status som offentlig arkitektur. Elsa själv arbetade på stadskontor och hamnade i skuggan av manliga arkitekter som signerade ritningarna, säger Frida Nerdal.
Elsa Sundling föddes 1902 i Lindesberg och gifte sig tidigt med en äldre man. Äktenskapet varade i ett år och därefter hade hon troligen bara relationer med kvinnor. I 20-årsåldern flyttade hon till Paris där hon bodde i 26 år.
– Hon ville skaka av sig kvinnorollen och leva mer fritt. Hon var nyfiken på människor och nya platser, säger Frida Nerdal.
Tillbaka i Sverige hade hon svårt att anpassa sig till medelsvenssonlivet. Det var svårt att veta om svenskarna menade ja eller nej berättar hon i UNT (25/5-1955). Hon ansåg dock att Uppsala var den ideala staden för hemvändande utlandssvenskar.
Elsa Sundling var modernist ut i fingerspetsarna. Hon var framåtblickande, teknikoptimist och förespråkade arkitektoniska ideal om att bygga hus på höjden i grönområden och separera olika typer av trafik.
– Hon influerades av CIAM och arbetade med Marcel Lods i Paris. När städer skulle byggas upp igen efter andra världskriget tillhörde hon de som förespråkade modernisering framför rekonstruktion. Tanken var att alla skulle ha rätt till en god bostad och frisk luft. Hemmet blev politik och man byggde för att underlätta för kvinnan i hemmet, säger Frida Nerdal.
Sundling tog med sig modernismens ideal när hon började på stadskontoret i Uppsala 1955. Vid tiden ökade bilismen och detaljhandeln i svenska städer och stadskärnorna tycktes för små. 1951 hade stadsarkitekten Gunnar Leche ritat en centrumplan för Uppsala som var tänkt att underlätta för bilarna i staden. Men efter att Leche gått bort 1954 inleddes en ny fas.
– Elsa var aktiv i förändringsarbetet. 1955 beslutades att Uppsala skulle bli en gångstad. I slutändan invigdes dock bara en gågata, men Uppsala var tidiga med att leda trafiken runt staden, säger Frida Nerdal.
I Uppsala fann Sundling även kvinnonätverket Soroptimisterna som arbetar för kvinnors rättigheter. Hon blev först ordförande för klubben i Uppsala sedan president för hela unionen i Sverige 1958.
– Hon var en kämpe men spelade även männens spel, vilket gynnade henne. Hon klädde sig ganska maskulint och bar stora klockor. Många verkade tycka att hon var en lite udda figur, säger Frida Nerdal.