Det här är egentligen inte en krönika om Björn Ranelid. Men författarens öppna brev till Jens Liljestrand på Expressens kulturredaktion för en tid sedan sedan är det kanske tydligaste tecknet på en trend som växer sig allt starkare i takt med att de tryckta tidningarna lockar allt färre läsare.
Det började med att Björn Ranelid skrev ett öppet brev i DN till Jimmie Åkesson. Och ja – många öppna brev blir det som bekant nu för tiden i tidningarna, när redaktionerna sätter räkningen av antal delningar i sociala nätverk först på agendan. Precis som beräknat delades Ranelids inlägg i mycket stor omfattning på Facebook och Twitter. Just på grund av detta riktade sig författaren nu till Expressen med ett ilsket angrepp, eftersom tidningen inte nämnt det så flitigt spridda inlägget med enda ett ord. Hur kan detta komma sig, undrade författaren, som påpekade att kulturskribenterna hade gjort vågen och skrivit artikel efter artikel om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask (den text som startade öppna brev-trenden).
Kanske kan man tycka att Ranelid överreagerade. För om en text nu delas i tusental av läsarna själva, borde inte det vara tillräckligt? Är inte spridningen av tankarna det viktigaste? Svaret är nog nej. Eller rättare sagt: det beror ju helt och hållet på vad målet är. Ju större internetflödet av allmänhetens röster blir och ju mer marginaliserad den professionella pressen blir – desto mer elitistisk blir också tidningsspalten. Därför blir den paradoxalt också viktigare, åtminstone inom en starkt nischad och exklusiv grupp. Det där är en sanning som tidningsmänniskor absolut inte vill höra. Elitismen är ju den direkta motsatsen till det journalistiska uppdraget. Ändå är detta en ofrånkomling effekt av nedgången.
Marginaliseringen stärker spalten eftersom en elit alltid kommer att åtrå en svåråtkomlig plats mer än en plats som alla har tillträde till (den som tvivlar behöver bara bläddra igenom en valfri konsttidskrift). Vad gäller dagspressen, så faller just nu stora läsargrupper bort som rent demografiskt tillhör den mindre bemedlade delen av befolkningen. Mycket tyder därför på att tidningarnas betydelse på ett sätt kommer att öka i den nära framtiden, vilket inte nödvändigtvis behöver ha någonting med saker som genomslag och spridning att göra, utan hur de betraktas av de grupper som har tillträde till dem och det faktum att dessa utgör en ekonomisk och maktmässig elit.
Med det för ögonen gjorde alltså Björn Ranelid helt rätt i att klaga. Att inte bli omnämnd är att inte bli erkänd. Vi kommer med all säkerhet att få höra mer irritation av den här sorten – från allt fler – framöver.