Krigets första offer är sanningen, brukar det heta – även om det är lite oklart vem som egentligen myntade uttrycket. Kanske var det den amerikanske isolationisten Hiram Johnson, kanske den brittiske politikern Philip Snowden. Den senare använde i alla fall uttrycket i förordet till ED Morels ”Thruth and War” redan 1916, men för generationer av journalister är det troligen mer förknippat med Phillip Knightleys klassiska bok om krigskorrespondentens roll som hjälte och mytskapare.
Oavsett vilket krävdes det inget krig utan bara en ubåt – eller, rättare sagt, en trolig ubåt – för att citatet återigen skulle aktualiseras.
När Försvarsmakten under en presskonferens berättade för medierna om den plats där en privatperson fotograferat ett mystiskt objekt, dröjde det inte länge förrän det stod klart att bilden tagits på en annan plats än den som myndigheten pekat ut. En medveten lögn, för att inte ”hjälpa främmande makt”, hävdade presschefen – något som sedan raskt ändrades till att felet skulle ha berott på tidspress. Spelar en sådan lögn någon roll? Tja, man skulle kunna ställa frågan vad hela det här ubåtsjakten, betraktad som mediespektakel, egentligen leder fram till.
Analytikerna är tämligen eniga: höjda anslag för försvaret, mer resurser till ubåtsjakt och kustskydd. Här ställs så klart medierna inför ett dilemma. För hur ska man göra? Även ta in risken att man, åtminstone indirekt går någon annans ärenden i bedömningen eller att lägga alla sådana aspekter åt sidan och fokusera på nyhetsutvecklingen?
Men vänta ett slag. Vad innebär egentligen ”nyhetsutvecklingen” i ett sådant här sammanhang? Ubåtsjakten förvandlades väldigt fort till en självgenererande mediehändelse, där journalisternas närvaro i sig skapade nyheter av den sort som inte hade inträffat om inte journalisterna varit på plats: på båtar (ivrigt spejande), på land (ivrigt iakktagande båtar), i helikoptrar (ivrigt förevigande sig själva). I en så upptrissad stämning kan i stort sett allt ta formen av något helt annat. En skymtad pensionär i mörka kläder på en klippa förvandlas till en rysk elitsoldat. Något som ingen kan säga vad det är förvandlas till en ubåt.
En av lärdomarna från ubåtsjakterna på 1980-talet är att vi efter ett tag börjar se det vi letar efter. Det vet vi ju egentligen. Men inom medierna kan ingen riktigt stå emot eftersom ingen riktigt VILL stå emot. Och när allt är över, rusar man så klart vidare till något helt annat och slipper dröja kvar vid frågan om vilken sanning som skapades under de dagar då försvaret jagade en trolig ubåt.