– Här är ju ingen, sa fotografen och tittade uppgivet på mig.
Och det hade han rätt i. Det fanns inte en människa så långt man kunde se. Ändå var det här, just på denna plats, som en helsida skulle skapas. Året var 1994, jag hade mitt första sommarjobb på en tidning och bevakade en kommun som lika gärna hade kunnat vara atombombad. Så när kommunen invigde sin nya minigolfbana, nappade vi kvickt som attan och begav oss ut för att BEVAKA.
Nu kunde vi ju inte gärna skriva att ingen kom (det hade inte varit en nyhet, eftersom alla läsare troligen hade som grundinställning att inget någonsin hände), så vi fick vara lite mer aktiva. Efter en tids letande hittade vi en pojke som satt och gjorde sådant som uttråkade ensamma pojkar kunde tänkas göra varma sommardagar i en värld utan mobiltelefoner (exempelvis plåga maskar och kasta stenar). Efter en ganska lång tids tjat gick han med på att forslas till minigolfbanan och provspela – mot att han fick en glass. Nästa dag prydde han tidningen med en halvsidesbild.
Problemet var att vi verkade i en era då annonserna kunde ställa till sådana här situationer. Sidantalet avgjordes av mängden annonser och eftersom dessa fortfarande flödade in, kunde mer eller mindre nyckfulla sidmängder plötsligt uppenbara sig.
Även om golfhistorien lämnade mig ganska obekväm, tycker jag 20 år senare ändå om tanken på desperationen som lokaljournalistisk motor. Det som inte är nyheter, det som egentligen inte är värt att berätta om, men som berättas ändå eftersom det annars skulle vara ett vitt hål i tidningen och att ingenting skulle vara mer samhällsomstörtande än just det.
En kollega gick runt i sin kommun på svenska flaggans dag och letade efter folk som flaggade. Han hittade bara en enda, efter en hel dags letande. Han ringde på och gubben i huset svarade: ”Svenska flaggans dag? Näfan , jag flaggar för min hund, han heter Gösta och har namnsdag idag.” Idag, när annonsbristen i tidningarna gör dem betydligt mindre nyckfulla och när den virala internetspridningen håller på att bli tongivande, raderas sakta de stillastående ickehändelserna från spalterna.
Vem kommer att skriva om det som egentligen inte är av intresse?
Allt det där som – också – är livet. Det kan tyckas vara en ickefråga. Och det är det också. Det är just det som är poängen. För en dag kommer vi att sakna att även detta minst saknadsvärda då och då lyftes upp som de verklighetsbilder de faktiskt var.