Ett minialbum från Uppsalaboende sångaren och låtskrivaren Markus Berjlund, med en fräsch anstrykning av pådrivande rotrock och något av punkens rastlösa energi. Med ekon av såväl Thåström som en ung Magnus Uggla, och med gitarrdrivna arrangemang som känns lagom ruggade i kanterna, ungefär som inspirerade förstatagningar. Och med egenskrivna låtar som tar upp mäniskovärde och hoppfullhet - inte minst titelspåret som vänder sig till en ung prestationsplågad skolelev, där Uppsalasångerskan Linnea Kurkiala blir ett fint komplement till Markus Berjlunds röst. Det finns en intensitet och ett allvar i den låten som är svår att värja sig emot. Några av de andra låtarna har kanske inte samma självklara anslag, men med ett skönt driv i musiken rätt igenom. Och med ett patos som man inte behöver tvivla på.
Bästa låt: ”Du duger”