Egentligen borde det inte fungera – i avsaknad av en av originalmedlemmarna, och med två andra sannolikt ganska ringrostiga som aktiva musiker. Men det fungerar över all förväntan, när tre fjärdedelar av original-Kaipa gör comeback som Kaipa DaCapo, med förstärkning av Michael Stolt och Max Lorentz.
Sannolikt har proggnestorn Roine Stolt haft en viktig roll som musikalisk coach för att få ihop det hela. Kaipa DaCapo tar vid där original-Kaipa slutade, med progressiv rock av ”klassiskt” snitt, det vill säga långa svepande låtsjok med flera olika partier inbakade, och ett symfoniskt anslag i arrangemangen.
Dessutom sång på svenska, vilket bidrar till att ge vibbar av den svenska proggrockens gyllene 70-tal, och grupper som November, Saga, Samla Mammas Manna – samt Kaipa förstås. Och då också ambitiösa sångtexter och med läckra fraser som att ”färdas på en stjärnströdd tanke”. Absolut progg!
Men också drag av melodiös pop, rock och soul inbakat i låtbyggena. Det bluesiga och souliga förstärks av Michael Stolts (för det är väl han?) lätt raspiga sångstämma som sitter fint i det helgjutna titelspåret.
Och i genuin progganda dyker det upp en hel del subtila mellanspel, som det coolt bluesiga, Gilmour-aktiga gitarrpartiet i ”Tonerna”. Låt vara att musiken någon gång också kan kännas lite symfoniskt jämntjock, som i finalen av samma låt. Men det hör liksom till genren.
Bästa låt: ”Monoliten”