Det finns en fruktbar tradition av gränsöverskridanden kring svensk folkmusik. Tidiga milstopar på vägen var jazzmusikerna Jan Johanssons och Bengt-Arne Wallins legering av folkton och jazz för drygt ett halvsekel sedan, där i synnerhet den förstnämndes skivalbum ”Jazz på svenska” har blivit stilbildande.
Och man kan förstås gå längre tillbaka i tiden än så, till Hugo Alfvén och andra svenska tonsättare som på olika sätt närmast sig folkmusikidiomet.
Och precis här, i korsvägen mellan genuin och robust folktradition, förfinad konstmusik och andra influenser, står Lena Willemark med sitt nya skivalbum ”Blåferdi” som betyder ”Den blå färden” på älvdalsmål.
Hon är en av våra viktigaste ambassadörer för svensk folkton, som sångerska och fiolspelare - i grupper som Frifot och Nordan och samarbeten med Ale Möller och andra spelmän, men också med jazzmusiker, symfoniorkestrar och tonsättare som Karin Rehnqvist.
”Blåferdi” är helt och hållet hennes eget verk, en beställning av Sveriges Radio till en festival härom året. På skivalbumet har hon sällskap av fem profilstarka musiker – inklusive Mikael Marin från Väsen – som suggestivt och med kraftfull dynamik lyfter fram det gränsöverskridande draget i detta sällsamma kammarverk.
Vid första lyssningen slås jag av den rent fysiska kraften i Willemarks sång på älvdalska, stundtals med fulla spjäll, som något av dalatraditionens Bessie Smith. Avslutande ”Ra weg” har för övrigt en tydlig klangbotten av blues.
Och ju mer jag lyssnar, desto mer fascineras jag av kontrasterna, där det sublima och nästan stillastående - exempelvis inledningen av ”Edh byres snart” och i ”Du so oller glemmd åv” - förenas med rituella, betvingande rytmer från Tina Quarteys slagverk och passionerade kulningsrop längs vägen.
Det är en märkligt formsprängande musik, ibland med repetitiva mönster i polskeslingorna som påminner om minimalisten Philip Glass. Och samtidigt självklart förankrat i dalamusiken och Willemarks älvdalska rötter. Och med sångtexter som har drag av haiku i de fina, skissartade känslobilderna på existentiell botten.
Lika sublim musik, fast på annat vis, bjuder göteborgska West of Eden på sitt nya album ”Look to the west”. Titeln kommer sig av huvudtemat i dessa nyskrivna sånger som är den stora emigrationen från Sverige till USA under slutet av 1800-talet. Människoöden, hopp, umbäranden och hemlängtan skymtar förbi i dessa finspunna, milt melankoliska sånger, med det speciella drag av irländsk folkton som är gruppens signum. Och som vanligt med sångstämmor och instrumentalspel av yppersta klass.
Bästa låt: ”Blåferdi” (Lena Willemark)