Efter tio år på den svenska musikscenen, fyra album (fem med detta) och otaliga priser behöver Veronica Maggio ingen närmare presentation. Uppväxten i Uppsala har dessutom säkrat henne en alldeles särskild plats i hemmafansens hjärtan – ”17 år” har genom åren kommit att bli en temasång för staden där Maggio växte upp och satt vid Fyrisån och dödade tid.
När det är dags för den femte fullängdaren, ”Den första är alltid gratis”, har förväntningarna matchat artistens popularitet. Nedräkningen har kryddats upp med singelsläppet till titelspåret, en låt med svärta, energiska synthslingor och tongivande stråkar. För att blidka de otåliga fansen bjöd Maggio dessutom på en förhandslyssning av låten ”Ayahuasca”, men med en hake. För att kunna höra låten behövde fansen, i sann hänga gubbe-anda, gissa rätt på orden i texten. Avancerade lanseringskampanjer som denna kan slå helt fel, men när en av Sveriges största artister släpper en skiva som ”Den första är alltid gratis” är succén ett faktum.
Veronica Maggio har i intervjuer inför släppet sagt att den femte skivans texter är mer personliga än tidigare och att hon velat lägga nostalgitrippandet bakom sig. I en intervju sade hon till exempel: ”Innan har jag beskrivit filmscenen, men inte vad huvudrollsinnehavaren tänker”. Maggio har visserligen alltid varit textorienterad men nu mer än någonsin. Låtarna är möjligtvis mindre direkta än tidigare, men desto starkare blir de efter bara ett par lyssningar. Huvudrollen axlar hon med den äran.
”Gjord av sten” är en naken bekännelse tonsatt med klinkande piano och stillsamma stråkar. Textrader som ”Jag litar väldigt sällan på någon annan, särskilt de som inte röker och som lever som de lär” säger mer än orden de rymmer. Arenalåten ”Svart sommar” kommer garanterat framkalla gåshud i publikhavet på Stockholms stadion där Maggio spelar 13 augusti. ”Play och sen repeat” är kanske mest trogen det ursprungliga Maggio-soundet men har uppgraderats med retorsynthar och sambadoftande trummor.
”Storma tills vi dör” når inte riktigt ända fram med en refräng vars körstämmor balanserar väl nära gränsen till en ballad från Melodifestivalen. Bortsett från det får en anstränga sig för att hitta tveksamheter på detta uppriktiga och variationsrika album där Veronica Maggio lyckas ge nytt djup till ett sound som även fortsatt ligger helt rätt i tiden.
Bästa låt: ”Play och sen repeat”