Uppsala är den progressiva musikens näste! Med proggfestival, diverse kloningar kring band som Kaipa och Samla Mammas Manna, internationella proggprofilen Roine Stolt och en rad yngre krafter. Och så nya albumet med Hidden Lands som ytterligare en bekräftelse på detta.
Jag faller pladask för de alltmer förfinade klangäventyren från denna originella Uppsalakvartett som går en ganska egensinnig balansgång mellan klassisk engelsk avant-progg, typ Canterbury-scenen, och en melodisk melankolipop som känns väldigt nordisk (jag höll på att skriva A-Ha...). Alltsammans kondenserat i en estetisk och förförisk ljudbild som i mycket kretsar kring Hannes Ljunghalls smakfulla keyboards och skimrande gitarrer.
Thirteen Moons är en annan referenspunkt i sammanhanget, men Hidden Lands går definitivt sin egen väg, kryssande mellan sofistikerad melodipop och fantasifulla instrumentala utflykter som aldrig känns överlastade. Internationell klass.
Bästa spår: ”No one is in this for love”