Bruce Springsteens nya cd- och dvd-box dokumenterar perioden kring "The River" och är essentiell rätt igenom - mer som ett stycke musikalisk nutidshistoria än uttryck för krampaktig marknadsföring. The Boss har själv uppenbart ett finger med i spelet för att se till att hans musik inte förpackas med krimskrams.
Konstnärligt är det rentav så att vi först nu får den fulla bilden av den brytpunkt som "The River" innebär. Originalalbumet (som ingår i remastrad form) växer av att sättas in i det sammanhang som boxen ger, med 22 extralåtar/outtakes, det ganska så annorlunda enkelalbum som drogs in strax före utgivning, samt en energisk konsert på dvd och en dokumentär.
Allt hänger ihop, inte minst konserten från The River-turnén 1980 som visar Springsteen och hans E Street Band under deras kanske mest explosiva fas, ångande av rock´n roll. Vid det här laget med en enastående tajthet, men alltjämt också en slamrig barkänsla, strax innan bandet klev ut på de stora arenorna.
Uppenbart ville Springsteen ta med den energin i skivstudion. Han berättar i den medföljande dokumentären hur han ville få mer av livekänsla i inspelningarna (en utmärkt dokumentär för övrigt, rättframt gjord med Springsteen i nutid som med en akustisk gitarr i knäet berättar om det kringelkrokiga arbetet med The River).
Bandet spelade in live i studion, alla på en gång. Låtar prövades och förkastades, och man slås av att materialet som helhet speglar en brytpunkt - eller konflikt - mellan uppbrott, livsrus och rastlös vägfararkänsla å ena sidan, en spirande påminnelse om familjebildning och vuxenlivets ansvar samt också livets ändlighet och smärta å andra sidan. Där framför allt de mer inåtvända, mollstända balladerna står för det sistnämnda. Detta från en 30-årig artist som själv stod i en liknande brytpunkt.
En viss slagsida mot allvaret ger också den första, mer nedtonade versionen av albumet. Men i allt detta extramaterial finns en brokig skara låtpärlor. Ta bara ”Loose end”, där uppbrott och ångest möts i ett gungande, 50-talsaktigt rocknummer som ursprungligen var tänkt att avsluta albumet.
Eller å andra sidan en isande vacker ballad som ”Stray bullet” - en suggestiv påminnelse om hur nära sammanlänkad med livet som döden är. Liksom den raffinerat uppbyggda ”The man who got away”, där jagpersonen ser det egna livsödet och skulden avspeglat hos outlaw-karaktären i en film. Eller en avväpnande liten kärlekssång som ”Cindy”.
Energin och dynamiken hos E Street Band har stor betydelse i dessa inspelningar, och parhästen Clarence Clemons får med sin fyrbåk till saxofon en distinkt roll i att understryka det lustfyllda och sinnliga.
Och allt det ratade materialet är oftast inte ett dugg sämre, utan lägger ytterligare dimensioner till en fas av Springsteens låtskrivande som ibland felaktigt betraktats som ytlig.
Bästa spår: ”Loose end”