År 2012 hade Göteborgsmusikern Anna von Hausswolff en hitlåt: ”Mountains crave”. Det låter kanske inte så märkvärdigt, artister har hitlåtar mest hela tiden, men att Anna von Hausswolff producerar hits är långt ifrån självklart. Hennes musik - som kretsar kring maffig sång och huvudinstrumentet kyrkoorgel - skulle ju kunna vara rena definitionen av smal musik, men är det inte. Eller jo, på sätt och vis, men uppenbarligen finns där också något allmängiltigt, som sträcker sig längre än till dem som har tålamod för experimentella musiksjok med hög friktion för öronen.
På von Hausswolffs tidigare album (framför allt ”Ceremony” från 2012) var det allmängiltiga elementetet poppigt. När hon sedan fick den nämnda hitten var vi säkert många som hoppades på att hon skulle fortsätta utveckla popspåret. Men så har inte riktigt skett på nya ”The miraculous”. För ett par sekunder kan man tycka att det är synd, men sedan går känslan över. Här finns så mycket annat att vara glad för.
The miraculous kan låta som ett enda långt stycke, med långa instrumentala partier. Orgeln är inte vilken dammig studioorgel som helst, utan Sveriges största kyrkoorgel, ett niotusen pipor stort instrument som står i Piteå. Dramatiskt är en underdrift. Anna von Hausswolffs sång är stark, även i falsetten sjunger hon med tydlig kraft. Ofta är det vackert, men lika ofta skyr hon det sköna och satsar helt på dramat.
Ny kraft kommer från ljudet av metal i trummor och gitarrer. Det är albumets mest oväntade vändning. Black Sabbath har nämnts som referens, men det finns inget nämnvärt retro över en låt som ”Come wander with me/Deliverance”, där låtens andra del går över i tung rock från att ha börjat i falsettsång. (Här kan man tro att det blir operarock a la Nightwish av det hela, men hon hamnar närmare band som Godspeed You! Black Emperor.)
Anna von Hausswolff är en sällsynt fågel i svenskt musikliv och svår att placera i någon nuvarande trend. Bakåt märks trådar mot Kate Bushs experimentella pop - men kanske ännu mer åt råheten hos Velvet Underground, von Hausswolffs omsorgsfulla produktion till trots. 1990-talets kärlek till sorgtung musik går också igen och här och där känns Mazzy Stars album ”Among my swan” (1996) som ett systeralbum från en annan tid.
Så visst. Man kan sakna pop och hitlåtar. Men det kan man få av andra artister - välsjungen kyrkoorgelrock har andra kvaliteter.
Bästa låt: "An oath"