Efter nära tre decennier som grupp, och en mängd internationella turnéer och samarbeten – alltifrån Nordman till Kronos Quartet och amerikanska musikerkollektivet Snarky Puppy – har Upplandsrotade Väsen hunnit till sitt 18:e skivalbum. Den här gången enbart egna kompositioner, i svensk och i synnerhet uppländsk folktradition.
Och i likhet med stora blues- och jazzartister tycks Väsen hitta alltfler nyanser i den musikform de fortsätter utforska, som vanligt med stark dragning åt polska. Och detta med ”bara” tre instrument - nyckelharpa, viola och tolvsträngad gitarr som tillsammans rymmer en värld av melodiska guldkorn och komplex rytmik, raffinerad stämflätning och det mest subtila samspel, där uttrycket förändras från stund till stund.
Hos Väsen blir helheten större än delarna. Samtidigt med att Olov Johansson, Mikael Marin och Roger Tallroth är spelmän av Guds nåde, utvecklas de som trio snarast genom att lyssna inåt, ge alltmer luft och pausering åt spelet, och lägga vikt vid det finstilta. Nya albumet ”Brewed” tyder på det.
Tillika har trion förmåga till ett närmast hypnotiskt driv, med det vindlande flödet i ”Gudda” som exempel på det. Den transparenta stämföringen tangerar stundom ett slags förfinad kammarmusik - men spelmansnerven finns hela tiden med.
Hypnotisk är i högsta grad musiken på ”Rimur”, nytt album med norska Trio Mediaeval och trumpetaren Arve Henriksen. Detta i en häftig kombination av tre distinkta kvinnostämmor i medeltida hymner som framförs som det klaraste fjällvatten, men också rytmiska accenter som stundtals nästan ger danskaraktär åt musiken, samt Henriksens trumpet som kretsar kring rösterna med eteriska, fritt hållna improvisationer i sparsamma fraser, likt ljud i vinden.
Mer blås från svenska flöjttrion Zephyr, vars debutalbum ”October Ocean” är en världsmusikalisk resa mellan nordiskt och exotiskt, svensk folklore och jazziga arabesker, öde fjäll och myllrande folkliv långt borta. Likt flöjtnestorn Björn J:son Lindh arbetar de mycket med klang och ton, från det mjuka till det fräsiga och stötiga. Spännande och ovanligt för öronen med en flöjttrio av detta slag.
Duon Lisas, det vill säga Lisa Rydberg och Lisa Långbacka, lyckas även de frikoppla sig från konventioner i en rituell, rytmisk intensiv musik som delvis känns improviserad, på fiol och dragspel. Folktraditionen är framträdande i en låt som ”Bingsjö lilla långdans”, men med en formsprängande, rituell prägel i de droneliknande effekterna från dragspelet och de långsamt framåtskridande, repetitiva mönstren. Spännande!