För mig har det här Mello-året varit spännande. Innan jag fick uppdraget att bevaka musiktävlingen var min inställning att Melodifestivalen bara var skräp. Jag kommer från en helt annan musikvärld där indierock stått i centrum. Jag har gjort några utsvävningar till country och hiphop men alltid sprungit tillbaka till den trygga indie-famnen efter ett tag. Min inställning till Melodifestivalen har kunnat sammanfattas med orden som Jocke Berg, frontmannen i Kent, sjöng en gång på 90-talet: ”Jag skrek med målbrottsröst: jag hatar er”.
Men så kom nyheten om att Owe Thörnqvist, Uppsalasonen som vägrat ge upp musiken på äldre dar, skulle ställa upp i årets Melodifestival och med det stod det också klart att jag skulle bevaka tävlingen.
Och vilken resa han har tagit med mig på, Owe. Från Uppsala till Växjö till Friends arena i Stockholm. Men han har visat mig så mycket mer än fysiska platser. Han har tagit med mig på en musikalisk resa in i en värld jag tidigare avfärdat som ”kommersiell skitmusik”. Han har visat mig att många genrer får plats inom ramarna för den här tävlingen och att till och med en man i övre 80-årsåldern med ett munspel i ena handen och en varmkorv i den andra kan få ta plats i det här sammanhanget.
Det har också varit otroligt spännande att få följa Owe Thörnqvists egna resa den här tiden. Från den där första intervjun på telefon strax efter nyheten om att han skulle vara med, till de stressiga minuterna på presskonferenser i arenorna. Jag skrev det efter att han vann i Växjö och jag skriver det igen: Jag är otroligt imponerad över att den här mannen lyckas haka på den här cirkusen, med allt vad det innebär, och prestera på topp. Han fyller trots allt 88 år på söndagen.
Det blev ingen vinst för Owe Thörnqvist i Friends arena. Men han har ändå lyckats med det omöjliga: att omvandla en inbiten indiepopare med emolugg till ett Mello-fan. För visst kommer jag att gå tillbaka till mitt trygga rockhörn även framöver, men spellistorna kommer definitivt att breddas i min mobiltelefon i vår. Och jag tror inte att jag är ensam om att spela Boogieman Blues på repeat i hörlurarna ett bra tag framöver.