Hela Carolinabacken var plötsligt uppgrävd, man kom ingenstans. Vad pågick?

– De bygger för den nya Pride-gatan, förklarade min vän vid ratten.

”Pridegatan? Detta var i augusti. Vi såg framför oss glada skaror i plymer och paljetter dansande nerför backen.

Artikelbild

| Offentlighet. Första delen i Erik Krikortz "Souvenir" har präglat Uppsalas konstdebatt under hösten.

– Jag tror att det heter ”Parad-gata” sa jag, försiktigt.”

Min vän kommer från en kultur där paradgata betyder militärer på led, med stridsvagnar och kanoner. Han har definitivt fått sitt lystmäte av det. Uppsala behöver inga sådana parader. Då föredrar han Pride.

Detta var i somras. Sedan dess har det hänt en hel del. Paradgatan har fått stenläggning och sitt första konstverk, en Souvenir av Erik Krikortz. Verket är en kopia av en stor propagandamålning i DDR, målad 1951 av Max Ligner. Målningen föreställer spelande och sjungande pionjärungdomar, och ska mana fram känslan av marschen mot Det kommunistiska lyckoriket.

Krikortz har målat sin kopia utanpå den lilla värmecentralen till vänster i backen, tidigare en ganska trist kub av betongelement.

Artikelbild

| Discoskald. Vintern 2014 gjorde konstnären Martin Kempe om Geijer till färgglad hippie i ett omdiskuterat tilltag.

Konstverket har väckt enorm debatt. Bara i UNT räknar jag till 28 nyhets- och debattartiklar, och ännu flera insändare.

Offentlig utsmyckning brukar väcka debatt i vår stad. Första gången var år 1077. Den tyske prästen Adam av Bremen skriver andtrutet om platsens hednatempel. I detta tempel, ”helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar...”

Artikelbild

| Väldig. Bror Hjorths staty "Näckens polska" väckte anstöt på 1960-talet.

Vid de gräsliga bilderna sker barbariska offer. Där dinglar kropparna av hingstar, bockar och män, från blodiga galgar vid högarna i Gamla Uppsala...

1967 restes Bror Hjorths väldiga "Näckens polska" framför stationshuset. Särskilt Näckens pitt väckte anstöt. En ilsken insändare i UNT krävde att en särskild gångväg inrättades för ”barn och omyndiga” så att de slapp konfronteras med Näcken.

Artikelbild

| Tidlös. Anders Widoffs skulptur "Maria, återkomsten" invigdes 2005 i Uppsala domkyrka.

Redan 1935 hade Bror Hjorth hamnat i polisförhör. Han beordrades då att ta bort de ”pornografiska statyerna” från galleriet Färg och Form, men lät de tomma socklarna stå kvar.

Även tomma socklar talar. Just de tomma socklarna var ett tema vid utställningen Monumental Propaganda på Uppsala konstmuseum 1997.

Då gästades Uppsala av de ryska dissidentkonstnärerna Komar & Melamid. Efter murens fall hade de båda startat ett upprop för att bevara de störtade monumenten av Lenin och Stalin: ”Sovjetrysslands monument överskuggade vår barndom och nu när de försvinner är vi rädda att vi skall blekna bort med dem”, skrev de ryska dissidenterna.

Förslagen vad man skulle göra med statyerna sprakade av fantasi: ”vänd socklarna upp och ned och plantera grönsaker i dem som en hyllning till den postsovjetiska skörden, leasa monumenten till företagen i väst, bygg en rutschkana över relikerna, byt hammaren mot en gaffel och skäran mor en sked...”

Utställningen 1997 fick oss också att titta på våra uppsaliensiska monument med nya ögon.

Konstnären Gunilla Bandolin ville bygga en ställning runt Geijer för att vi skulle ”stå i bredd” med giganten. Men universitetet sa blankt nej. En ung Stina Wollter uppmärksammade Bruno Liljefors nakna ”Sopande flicka” utanför avdelning 78 på Ackis. Den nakna flickan har sedan dess fått byxor och en stickad behå av hemslöjdsgerillan.

Geijer lämnas inte i fred. I fjol blev han utklädd till hippie av konstnären Martin Kempe. En discokula glittrade över hans huvud och Allen Ginsbergs pacifistiska diktsvit ”Howl” dundrade i högtalare runt honom. En fruktbar debatt om Geijer startade omedelbart:

Förnedrande! tyckte docent Erik Bylander. Kongenialt! ansåg författaren Ola Larsmo. Den liberale Geijer hade ju själv upprört de konservativa på sin tid, som förkämpe mot slavhandeln och för rösträtten.

Ironiskt nog hade konstnären Martin Kempe inte en susning om Geijers radikala roll i kulturhistorien. Han hade bara sett John Börjessons staty som en patriark på piedestal, som behövde piggas upp...

Akademiska patriarker har vi gott om, medan kvinnans roll i Uppsalas offentliga skulptur inte är mycket att hurra över. Pigan sopar och ”Musan” sitter fundersam och passiv vid Geijers fötter. I Upplands Nations trädgård står Carl Eldhs ”Mor” och suckar, när alla hennes söner och döttrar dricker för mycket öl och försummar studierna.

Intressantare - och mer utmanande i all sin mildhet - är Anders Widoffs lilla ”Jungfru Maria”, där hon blygt står i blå sjal i Domkyrkan och gluttar in på Gustav Vasa som snarkar i sin sarkofag. En gång var det hennes eget kor, och hon dyrkades där som himladrottning. Det var länge sedan. Hennes återkomst är diskret; en liten tidlös kvinna bland andra, på flykt från Mellanöstern.

Av detta kan man lära att det inte bara är medborgarna som har åsikter, också statyerna, konstverken och byggnaderna talar med varandra, över tiden.

När den dystra markvärmecentralen i Carolinabacken förvandlas till konstverk, med ett citat av ”ideologisk propaganda”, skickar den signaler till hela den omgivande miljön. Carolinabacken är inte vilken miljö som helst. Den är av riksintresse, och den ångar av historisk ideologi. Carolinabacken är en korsväg för universitet och kyrka, borgerlighet och kungamakt. Gunnar Wennerberg representerar både lärdomen och det studentikosa buslivet, prins Gustaf både statsmakten och poesin. Lägg därtill att själva Drottninggatan är ett arv från Drottning Kristinas stadsplan på 1600-talet, Uppsalas pulsåder mellan öster och väster. Där har handelsforor, kröningsvagnar och bödelskärror rullat i mer än trehundra år.

Uppför backen har demonstrationstågen stretat, i kamp för allmän rösträtt och internationell solidaritet. På sextiotalet svingades både vita mössor och röda fanor i Carolinabacken. En och annan fyrtiotalist har tågat här, inte bara under frihetens fana, utan även under auktoritära paroller. Kanske inte precis i Honeckers fotspår, snarare i Mao Tse Tungs. Ett tungt auktoritärt arv var det, likafullt.

Många debattörer har förnekat att bilder från DDR alls har något med Uppsala att göra. Är det så säkert? Historikern Birgitta Almgren har nyligen kartlagt det blomstrande kulturella samarbetet mellan Sverige och DDR decennierna efter kriget. Välvilliga och godtrogna tysklärare och präster reste i skytteltrafik över Fredens hav till Östtyskland, för att främja vänskapen mellan folken.

Vi tillhör ett land vars utrikesministrar för bara några decennier sedan antingen förnekade Sovjets ockupation av Baltikum (Sten Andersson, S) eller konstaterade faktum: ”Vi har ju alltid Finland!” (Torsten Gustavsson, C). 1900-talets Europa är ett slagfält, den offentliga konsten och ärren vittnar om det, som Hynek Pallas skrev i UNT.

Vi lever sannerligen inte i Östberlin av år 1951. Men vi lever mitt i historien, i Europa och världen. Ideologierna haglar om öronen på oss. Oavsett motiven i den offentliga konsten måste vi välja om Drottninggatan ska bli en gata för Pride eller Parader. Konstverken kan påminna oss alla om detta viktiga val.