Aldrig trodde jag väl att en bok vars syfte är att försvara dagens Ungern under Viktor Orbán skulle få mig att bekymrat sucka ”hmm, kanske ligger det något i vad han säger, värt att tänka på…”, samtidigt som jag stryker tjocka röda streck över andra avsnitt.
Boken är skriven av en brittisk sociologiprofessor, Frank Furedi, med ungerskt påbrå. Den har fått viss uppmärksamhet med sin blandning av akademisk noggrannhet och polemik mot dem författaren kallar anti-populister och EU-elitister. Det är de som försvarar vad som brukar kallas den liberala demokratin och gärna pekar på Ungern och Polen som avskräckande exempel. Regimerna i de länderna beskylls för att stoppa alla flyktingar, begränsa yttrandefriheten, styra kulturpolitiken och dirigera rättsväsendet. Allt för att lyfta fram auktoritärt nationalistiska ideal. En orättvis anklagelse, anser Furedi.
Titeln antyder hur argumenten löper: ”Populism And The European Culture Wars”. I dag pågår ett kulturernas krig mellan de kosmopolitiskt sinnade EU-eliterna i framför allt väst och de traditionsbundna nationalisterna i öst, vars banérförare är Ungerns ledare Viktor Orbán.
Den konfliktbilden kan jag i princip ställa upp på, och Furedi är inte ensam om den. Den återfinns hos den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev i hans läsvärda lilla volym ”Efter Europa” (2017). Men Furedi, vänsterdebattör, tidigare trotskist, skribent i The Guardian, blir omåttlig i sin nedsabling av EU.
Furedi menar att det enda betydande moraliskt eller historiskt grundade motivet för kritiken av Ungern som anförs av EU:s anhängare är minnet av Holocaust och varningen för att Förintelsen riskerar att upprepas. De opinioner i Östeuropa som inte anses ha gjort upp med det förflutna från krigstiden på allvar –efter Tysklands föredöme- utan fortfarande samlas kring de nationella värden som så länge förträngdes under kommunisttiden, avfärdas enligt Furedi alldeles för enkelt av EU:s försvarare som populister och farliga för Europa.
En av de lättsinniga är Margot Wallström. Här påpekas hur hon vid en minneshögtid i Theresienstadt 2005 som EU-kommissionär talade om hur EU skapades för att förhindra en repris av det slags nationalism som ledde till Hitlerkrigen. De som ännu på 2000-talet misstror EU har alltså ingenting lärt och utgör en fara för att ”Förintelsen återkommer”, tyckte hon. Ord hon sen tog tillbaka. Men Europeiska rådets president Herman van Rompuy sa senare ungefär detsamma: att ”euroskepticism leder till krig”.
Såna tankevurpor är illa, men Furedis beskrivning av EU är i sin tur en nidbild. Hans tes om minnet av Holocaust som unionens ideologiska drivmotor gränsar till konspirationsteori.
Trots invändningarna finns det sånt i kritiken av EU och den liberala demokratin som inte får viftas bort. EU saknar känslomässig legitimitet i alltför många invånares ögon och är ingen fullödig demokratisk institution, men har ändå utrustats med väldiga befogenheter. Varför? Unionen har utvecklats till ett ekonomiskt och juridiskt maskineri, men som den en gång så dynamiske EU-chefen Jacques Delors ironiserade: ”ingen blir förälskad i ekonomisk tillväxt”. Den tjusiga Europatanken har lanserats av Bryssel som ersättning för all trångsynt nationalism, men fungerar inte. Den är för abstrakt. ”Det behövs mer hjärta och själ i Europa”, utbrast nyligen den framträdande Europaparlamentarikern Viviane Reding.
Om hon har rätt – och det har hon – är det inte konstigt ifall Viktor Orbáns ”illiberala demokrati” vinner framgångar.
Som rosen på marsipantårtan framstod häromveckan i Svenska Dagbladet en text av statsvetaren Emil Uddhammar. Elegant visade han hur det vi ser omkring oss illustrerar demokratibegreppets föränderlighet över tid. Länge har vi i väst menat att demokrati bäst definieras som en procedur, ett regelverk för samhällets beslutsfattande, medan innehållet i besluten skjutits i bakgrunden. Nu ändras det. I dagens politiska landskap ”framstår det som om innehållet segrat”, konstaterar Uddhammar: ”För de så kallade liberala eliterna har innehållet blivit viktigare för att avgöra om ett land är ´demokratiskt´, om det ´har demokratiska värderingar´ ”.
Ju närmare man synar Europa desto mer visar sig demokratin stå på spel. Vem bestämmer innehållet, fyller den med hjärta och själ? Svaren är långt ifrån givna. Det oroar.
Krönika