På måndag skulle Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och forskare vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, ha hållit ett föredrag på Uppsala universitet i Utrikespolitiska föreningens regi. Men som UNT har rapporterat ställdes föredraget in. ”Säkerhetsskäl”, uppger föreningen. Man gjorde en säkerhetsbedömning för sent och hade därför varken budgeterat för vakter eller hunnit ansöka om extra bidrag för detta.
Hübinette skulle föreläsa under rubriken “Att återinföra rasbegreppet i Sverige”. Utifrån att FN:s rasdiskrimineringskommitté nyligen riktat kritik mot Sverige för strukturell rasism, diskriminering och hatbrott skulle han väcka frågan om ”ett återinförande av rasbegreppet i Sverige [kan] hjälpa till att lösa dessa problem?”
Det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person: han var i ungdomen politiskt aktiv inom Antifascistisk aktion i Uppsala, var i mitten av 90-talet medarbetare på tidningen Expo och utkom 2002 med den omdebatterade boken Den svenska nationalsocialismen, som listar 28 000 svenskar som nazistsympatisörer före och under andra världskriget. Hans forskning inom kritisk ras- och vithetsteori liksom hans debattinlägg i relaterade frågor har mött kritik, bland annat hans syn på adoptioner från utvecklingsländer som uttryck för rasism och hans förespråkande av rasbegreppet för att synliggöra rasdiskriminering.
Men den intressanta frågan här är inte om Hübinette tänker rätt i alla frågor, utan hans möjligheter att tänka och tala fritt om rasism och antirasism på Uppsala universitet.
Det verkar oklart om det föreligger någon särskild hotbild – det är i så fall inget Hübinette själv känner till. Att man ändå bedömde säkerhetsrisken som så stor att man valde att ställa in manar till eftertanke. Är det så farligt att prata om rasism idag? Är rädslan för att göra det så stor? Hur kommer det sig att Utrikespolitiska föreningen i Uppsala bedömde att det var nödvändigt med en vakt – medan Hübinette har talat utan vakter i andra sammanhang? Senast i onsdags talade han enligt egen utsago utan säkerhetspådrag om ”Reflektioner kring ras och kolonialism” på Samiskt informationscentrum i Umeå.
Hübinette ska också delta i ett queerseminarium om humor och rasism vid Uppsala universitet den 14 oktober.
Man kan vifta bort fallet med den inställda föreläsningen i Uppsala som en engångsföreteelse beroende på unga studenters otillräckliga erfarenheter av säkerhetsbedömningar – och av universitetsbyråkrati kring säkerhetsfrågor.
Men det är svårt att inte se detta som en del av ett större sammanhang. Det har skett en märklig polarisering i diskussioner om rasism, där anti-etablissemangsröster hävdar att medier och akademiker döljer ”sanningen” och att man bara ”får” säga vissa saker i debatten. Samtidigt har till exempel journalister vid etablerade medier som skriver om rasism berättat om erfarenheter av att man inte ”får” säga särskilt mycket alls – åtminstone inte utan att få inkorgen full av hatmejl.
Det är oroande om en ospecificerad rädsla för möjliga reaktioner sätter stopp för samtal om rasism. Det är inte alltid bäst att välja det säkra före det osäkra: ibland måste man också vara beredd att ta risker för viktiga frågor.