Karin Törnqvist avslöjade korruption inom det kommunala bolaget Göteborg energi. De ytterst ansvariga fick behålla sina positioner, men priset som Karin Törnqvist fick betala för att slå larm blev högt. "Det var väldigt svårt att få nya uppdrag i Göteborg".
Orden ovan är ur onsdagens Studio Ett som handlar om hur så kallade ”visselblåsare” behandlas i Sverige. 2010 fick Törnqvist pris som årets avslöjare av organisationen Transparency International. Sedan dess har inget pris delats ut. Ingen vågar nämligen längre framträda med sitt namn. Korruptionsforskaren Louise Brown berättade i samma program att hon först blev förvånad över de reaktioner hon fick då hon höll på att skriva en bok om svensk korruption – Vågar du det, vet du vad du ger dig in på? Som hon sade: ”Det visar vad vi har för attityd när det gäller visselblåsare i Sverige.”
Den svenska offentlighetsprincipen är, som det heter, unik. Vi har ett grundlagsskydd som ska garantera människor i offentlig verksamhet källskydd när de uppmärksammar missförhållanden. Samtidigt vet alla journalister att man från politiskt håll blir allt bättre på att kringgå dessa regler - som är grunden för den svenska rättsstaten.
En av Sveriges ledande skoldebattörer, Per Kornhall, har varit undervisningsråd på Skolverket och sitter i Vetenskapsakademiens grupp för skolfrågor. Men att han medverkar i tidningar och radio, ofta med kritiska synpunkter på skolpolitiken, ses inte med blida ögon av Upplands Väsby kommun där han är skolstrateg. I sin blogg hos Skolvärlden berättar han (9/4) hur han nyligen fråntogs sina arbetsuppgifter – med förklaringen att kommunens politiker inte gillar att han debatterar i offentligheten. Kornhall berättar öppet om hur man vill tysta honom – och slutar sin krönika med orden: ”det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb.”
Journalisten Rafael Marques de Morais, som för hela världen avslöjade handeln med så kallade ”blodsdiamanter” i Afrika, har skrivit: "Korruptionen, och den omfattning den har idag, är helt enkelt ett brott mot hela mänskligheten. Den kan beröva ett helt land dess framtid." Och korruptionens förutsättning, säger Louise Brown i sin bok ”Den skenhelige svensken”, är tystnad och rädsla.
Ingenting tyder på att det är värre i Uppsala kommun än på andra håll i landet. Inget tyder på att det skulle vara bättre. Jag har under de tjugo år jag skrivit om sådant stött på samma attityd hos kommunala tjänstemän och politiker: man ska vara ”lojal” vilket betyder att man ska vara tyst. Att peka på missförhållanden är att vara ”illojal”. Utåt mimar man bekännelser till yttrandefrihet och grundlagsskydd. Inåt är det en annan sak. Jag vet inte hur många gånger jag hört samma replik från kommunanställda: ”jag vågar inte tala med en journalist. Då får jag sparken.”
Låt oss på allvar ställa frågan till några ledande politiker inför valet – till exempel Mohamad Hassan och Erik Pelling. Går ni till val på att Uppsalas kommunanställda ska kunna utnyttja sina grundlagsfästa rättigheter utan rädsla? Ett rakt svar på den frågan skulle få mig att andas lite lättare. Och det gäller inte bara mig.