På måndagen drogs Herman Lindqvists memoarbok tillbaka av förlaget sedan författaren felaktigt insinuerat att Uppsalaprofessorn Karl-Gustaf Hildebrand var nazianstruken. Det var andra gången som Lindqvist felaktigt utpekade Hildebrand – förra gången var år 2000 och även då fick förlaget dra tillbaka boken. Den gången var det UNT:s recensent Torgny Nevéus som upptäckte felaktigheten. Läs hans recension från oktober år 2000 här:
Herman Lindqvist: Historien om Sverige: Drömmar och verklighet (Norstedts, 2000)
När det är september eller oktober då kommer Hermans Historia. Så har det varit i snart ett decennium. Herman Lindqvist har lyckats avverka de nio första banden av de fjorton, helt enligt planeringen. I och med höstens bok lämnar han emellertid den kronologiska vandringen genom Sveriges historia. De återstående volymerna avses behandla specialfrågor och ge sammanfattningar.
I höst börjar Lindqvist med en socialist och slutar med en annan. Dessa båda är emellertid av mycket olika slag. Den förste var Amaltheamannen, en 20-årig arbetslös snickare Anton Nilsson, som en sommarnatt år 1908 kajkade över hamnbassängen i Malmö med en liten roddbåt. Dynamitförsedd smög han sig intill ett fartyg lastat med ”gulingar”, dvs strejkbrytare, för att ge dem och därmed hela borgerligheten en ordentlig näsbränna. Den andre var lärarsonen och Lundastudenten Tage Erlander. Han hade gjort karriär inom socialdemokratin och fick – till mångas förvåning – på statsministerposten ersätta Per Albin, som oväntat segnat ner på spårvagnsperrongen i Ålsten den 6 oktober 1946.
Härmed har Lindqvist stakat ut de kronologiska gränserna för skildringen, från 1908 till 1946. Välfunnet illustreras också genom detta grepp hur arbetarrörelsen under denna tid utvecklats från något som var illa sett och närmast halvbrottsligt till det landsfaderligt trygga och fast etablerade. I första akten av detta drama figurerar också Herman Lind-qvist (d ä, om man får uttrycka det så), författarens frände. Han var LO-ordförande och representerade – tillsammans med bl a Hjalmar Branting – de eftertänksamma krafter inom socialdemokratin som försökte avvärja de mest oövertänkta strejkerna. Särskilt bråkigt var 1908, då mer än 300 konflikter regi-strerades. Så utbröt den s k storstrejken året därpå, och det är väl dokumenterat att den blev ett stort nederlag för arbetarna. Författaren talar om ”LO: s största strid och största nederlag”.
Så kommer andra frågor i förgrunden. Försvarsstriderna, bondetåget, landstormsmännen, brödkorten, gulaschbaronerna. Herman Lindqvist har läst på om allt detta och berättar livfullt. Dessutom hinner han i förbifarten med att leda oss in på Stadion under 1912 års olympiad, bland norska gymnastiserande kvinnor och amerikanska kulstötare. Selma Lagerlöf med sin Nils Holgersson får i all hast också en djup reverens. Det hela går fort.
Herman Lindqvist påminner om en motorcykelåkare, som i snabb fart rusar genom landskapet men ändå hinner med att observera att där ligger ett slott, där en fabrik och där en kyrka. Det har sin tjusning att försöka hänga kvar bakom förarens rygg. Men ibland saknar jag nog en annan historieskrivande journalist, som just ägnade sig åt detta skede. Det var Jan Olof Olsson (Jolo), som lugnt flanerade fram och då och då tog sig en stilla fundering på en bänk.
När man läser hos Lindqvist om första världskrigets dagar och de mycket svåra åren med revolutionshot, hungerkravaller och epidemier, slås man av den enorma betydelse som retoriken och slagorden hade. T ex ”det befästa fattighuset”, den hiskeliga bondetågsprosan ”från vardagslivets flit och ävlan han I mött upp inför mig …” och vedernamnet ”Hungerskjöld”, som åsattes den korrekte men föga sensible statsministern Hjalmar Hammar-skjöld. Lindqvist påpekar att när den svenska yttersta väns-tern efter sovjetiskt mönster vände sig till ”Arbetare, bönder och soldater” gav detta anslag alldeles fel signaler hos vår allmänhet. ”Bönder” var sedan decennier tillbaka något som förknippades med fetlagt lantligt välstånd och sträv konservatism. Soldater, kunde han ha tillagt, gav inte heller de rätta revolutionära associationerna. De var, sedan allmänna värnplikten införts i Sverige kring sekelskiftet, vanligt folks egna pojkar, som ”gjorde rekryten”, mer eller mindre engagerat.
Nu blev det ingen revolution i Sverige vid 1910-talets slut. Men oron hade varit stor inom kungahuset och det var med en viss lättnad prins Wilhelm julen 1918 kunde rimma följande på ett paket till fadern/monarken: ”Åt Republikens spöke sneglar Pappa / och undrar om han ska bli tvungen schappa.”
Här finns inte plats att referera Lindqvists vandringar genom decennierna framöver; tjugotalet med Ernst Rolf och Ivar Kreuger, trettiotalet med Ådalen, depressionens luffare, kohandeln. Så kommer andra världskriget med beredskapen, som inte var så god som det sades men som tog sig. Transiteringarna och förnedringen, lättnaden när läget ljusnade, papperskorgar tömda över Kungsgatan den ljuvliga majdagen 1945. Lindqvist hinner med det mesta, han har läst det mesta. Till det som är nytt och som författaren spårat genom att ta del av färska sammandrag ur ryska arkiv är en intressant redogörelse för hur tyskarna hade tänkt sig att Sverige skulle kunna erövras genom blixtanfall 1943.
Nu blev det lyckligtvis inte så. Men de saknades förvisso inte som hade sett fram emot en sådan utveckling. Herman Lindqvist behandlar i flera olika avsnitt svensk nazism, rasism och svenskars okunskap (??) om det vidriga som hände söderut.
Vikten av att sådant undersöks och hålls fram är uppenbar. Mycken forskning har ägnats åt detta under senare år, men det är väsentligt att det även observeras i populära framställningar. Men här visar sig också det som är svagheten i Lindqvists sätt att skriva historia. Ett exempel på det skall här ges.
I februari 1939 försiggick i Uppsalas tennishall den studentkårssammankomst som brukar kallas Bollhusmötet. För det redogör Lindqvist på följande sätt (citatet något förkortat i mitten): Med överväldigande majoritet fördömde de 1 300 deltagarna den planerade judiska invandringen; argumenten var både rasistiska och arbetsmarknadsmässiga. – - – Bland dem som skrev under fanns blivande professorn i ekonomisk historia, Karl-Gustaf Hildebrand.
Det som skett var i korthet följande. En studentnation hade krävt ett möte som skulle behandla det lämpliga i att ett mindre antal tyskjudiska läkare fick invandra till Sverige. Närvarande studenter kunde bara välja mellan de två resolutionsförslag som hade utarbetats och lagts fram av skilda kårorgan. Som vi nu ser det, i ett helt annat läge och 60 år senare, yrkade inget av skrivelseförslagen på en verkligt generös flyktingpolitik. Men det ena, det som slutligen vann med 548 röster mot 349, var dessutom kärvt och avvisande i tonen. Minoriteten, bestående av främst liberaler, socialdemokrater och kristet engagerade studenter, hade däremot ett inskott om att man förstod flyktingarnas svåra läge och att Sverige inte borde undandra sig sin andel i hjälparbetet för dem.
Hela sammanträdet formade sig till en långvarig, formuleringsmässigt behärskad men i sak mycket skarp kraftmätning mellan de båda linjernas företrädare. UNT talar om ett ”revolutionsmöte” där ”lidelserna kommo i svallning”. Till minoriteten hörde bl a Ragnar Edenman, Eva Wennerström-Hartmann och – Karl-Gustaf Hildebrand. I DN:s referat från mötet nämns särskilt Hildebrand, som sagt att det vore ”ett fruktansvärt nederlag för studentkåren om den inte klart erkände det humanitära ansvar som vilade på den”.
Svante Nycander, som nyligen behandlat Bollhusmötet i en undersökning, menar också att Hildebrands inlägg ”troligen var det som gjorde starkast intryck på den humanitära sidan”. Till detta kan läggas att Karl- Gustaf Hildebrand tidigare än mången annan förstått vad det var frågan om i Tyskland. Redan 1934 hade han i ett festtal till studenterna sagt, att nu var det inte längre Linné som strövade kring i vårkvällen utan ”det är den vandrande juden / som har drivits på nytt från sitt tjäll”.
Denne man är den ende Uppsalastudent som av Herman Lindqvist nämns i samband med Bollhusmötet, och han hör, enligt författaren, till dem som ”skrev under” den ominösa resolutionen. Rubriken på det avsnitt där detta tas upp, heter Hitlers beundrare i Sverige. Själv skulle jag finna en sådan behandling, om jag utsattes för den av en historieskrivare, klart kränkande.
Fejden mot nazismen är inte över; ännu finns det förvillade eller illvilliga existenser, som av denna ideologi inspireras till våldsdåd. Den kampen förs med intellektuella vapen av bl a politiker och historiker. Därvidlag finns det inte någon tvekan om att Herman Lind-qvist står på den ”rätta” sidan. Men hans hektiska brådska och hans lättsinne i fråga om detaljanalys förleder honom stundom till en oren och oprofessionell historieskrivning. Ett lugnare och mera eftersinnande författarskap i genren rekommenderas för framtiden.