Trivselfika med kulturgiganter

31 mars 2017 22:00

Förra veckan skrev jag att kultursidorna ska vara en plattform för det sansade samtalet. Nyfikenhet och öppna frågeställningar kan leda oss vidare i ett allt mer polariserat samhällsklimat. Som av en händelse hade jag i veckan en läsupplevelse som på många sätt visade sig illustrera just en sådan hållning, nämligen intervjuboken ”Hopplöst, men inte allvarligt”, som kommer ut i dagarna.

Jag föreställer mig hur det kan ha låtit när poeten och översättaren Cecilia Hansson föreslog förlaget sin nya bok: ”Jag vill samtala med intellektuella och avantgardistiska konstnärer från Österrike, Ungern och Rumänien.” Hehe. Intervjuböcker är ingen lätt genre att få förlag att nappa på. Svårsåld ute i bokhandeln. Helst ska de i så fall vara skrivna av någon kändis. Som Stina Dabrowski. Eller Mark Levengood. Eller ha ett populärt och publikfriande ämne, till exempel sex och samlevnad, kost och kolhydrater, skamliga hemligheter eller möjligen rock’n roll.

En grupp centraleuropeiska intellektuella konstutövare med efternamn som ”Karafiáth”, ”Krasznahorkai” eller ”Cârbunariu”, vilka är mer eller mindre okända i Sverige (även bland välvilligt intresserade kulturutövare och kritiker) är, som ni anar, inte ett sådant publikfriande ämne. Tvärtom.

Kanske är det ingen slump att just stiftelsen Natur & Kultur, med andra vinstkrav än övriga stora förlag, som tagit sig an detta projekt. Och det har landat väl.

Cecilia Hansson har åstadkommit rena trivselboken för den som är det minsta intresserad av sin europeiska omvärld, sin samtid eller, för den delen, meningen med livet.

Det är oavbrutet stimulerande att följa hennes möten med den ena efter den andra centraleuropeiska intellektuella giganten / gränslösa konstikonen / lovande yngre förmågan. Faktum är att det litegrann känns som att få sitta och fika i sällskap av en rad otroligt intressanta personer. Cecilia Hansson bjuder på spirituella samtal med en i bästa bemärkelse intellektuell grädda.

Det där med fikakänslan är nog ingen slump. På ett ställe resoneras det just om cafékulturen i Wien, och dess betydelse för konst och kultur. Cecilia Hansson själv tar liten plats i texten, men skjuter in de rätta frågorna och har helt uppenbarligen en talang att lyssna, tolka och ordna det material hon får, så att det blir substantiellt och, i sina bästa stunder, riktigt djupsinnigt.

Vilka frågor är det som ställs? En del är enkla, nästan schablonartade. ”Hur kom det sig att du blev författare?” frågar hon den österrikiske dramatikern och nationalklenoden Peter Turrini (född 1944).

Han svarar att det berodde på känslan av att inte höra till, då hans italienska far stack ut i den österrikiska hembyn och ”såg ut som en budbärare från maffian, ganska liten, helt svart och lite oljig. På söndagarna hade han vita lackskor.”

När hon pratar med författaren Lászlo Krasznahorkai (född 1954) om ingenmanslandet i östra Ungern där han växte upp, där ”livet pågår utanför tiden” och inget förändras, undrar hon om det är en inspirationskälla för honom. ”Inspiration?” replikerar han. ”Nej. Det är en anledning att begå självmord.”

”Hopplöst men inte allvarligt” bjuder på flera skratt under läsningen, precis som vid ett vanligt cafésamtal. Påfallande många av Hanssons interlokutörer har humor, och en stor portion självironi.

Starkast intryck gör ändå intervjuerna med väletablerade namn – förutom nämnda Turrini till exempel Péter Esterházy, Hertha Müller, den gränslösa performancekonstnären Hermann Nitsch och Sverige-aktuella Marina Abramovic.

Samtalet fortsätter. Det kommer också att märkas på dessa sidor.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!